Erfarenhet av relation med bipolär / ADHD

För mig har det tyvärr lett till en separation och en skilsmässa. Första var bipolär och andra ADHD + någon slags personlighetsstörning.

Nu, med allt i backspegeln och massor av inhämtad kunskap
så ser jag dessa förhållanden med nya ögon. Egentligen skulle jag vilja råda till att inte ha en relation med dem alls för att bespara dig stor sorg. Men envisas du så?

Tänk igenom dina gränser och vakta på dem. Klart man måste kunna vara flexibel till viss del, men personer med dessa problem har svårt med gränser.

Sätt krav på att personen tar professionell hjälp, inte bara en kort period utan länge/alltid. Det är inga problem som
bara går bort utan saker som man måste jobba på hela tiden om det ska fungera. Du kan INTE vara deras psykolog och stödperson om du ska ha ett förhållande.

Skulle vara otroligt tacksam om du ville utveckla ditt svar.

För kännedom så är jag redan gift med en person som har dessa diagnoser. Jag visste att hon hade ADHD när vi träffades men diagnosen om bipolär sjukdom har tillkommit senare. 

Vilken del av det? Allt?

Alltså alla dessa diagnoser, personlighetsdrag/störningar osv hänger till viss mån ihop, har kriterier som passar in flera olika osv så det är lite av en snårskog.

Jag har levt med två kvinnor, ena diagnostiserad bipolär och andra adhd. Den förstnämnda har länge tänkt att hon har adhd, alltså långt efter att vi separerade. Men det tror jag inte, det är ju en del hyper i bipolär också varvat med att må dåligt och inte vara det. Den andra fick adhd diagnos som vuxen men nu med lite distans till det förhållandet så tror jag inte hon har det. Snarare personlighetsstörning av något slag då hon inte är direkt hyper. Mer att hon inte har något som helst inre lugn och gärna ser till att det är konstant drama och kaos, att andra mår sämre än henne, projiceringar av problem och dåligt mående etc. Det är inte adhd för mig i alla fall. Men men jag är inte psykolog och vi är inte tillsammans så hon får väl ta sina egna beslut.

Men att leva med dessa kvinnor var väldigt illa för mina gränser. Jag är en person som springer på alla bollar. Om någon mår dåligt försöker jag lösa problemen och mår själv dåligt om jag inte kan göra det. Spelar ingen roll om det är mentalt eller fysiskt, arbete, hemma eller vad som. Detta gör att jag tummar på mina gränser väldigt mycket i jakten på "lösningen". Sen har båda kvinnorna gemensamt att de lite granna skiter i andras gränser. Den första för att hon faktiskt (åtminstone då) mådde dåligt och det trumfade. Hon hade en separationsångest som inte var av denna värld och jagade mig konstant med samtal och sms där hon försökte få mig att komma hem. Ja en massa annat också såklart men i stort var det nog det här som dödade förhållandet. Kvävd är ett ord, och livrädd för att hon skulle skada sig eller försöka ta livet av sig om jag motsatte mig det.

Den andra med diagnos adhd var egentligen tusen resor värre med gränserna. ADHD, åtminstone i min erfarenhet har effekten att man inte har någon impulskontroll, eller åtminstone dålig sådan. Då tar man beslut och gör saker utan att faktiskt tänka efter. Detta kan då te sig som egoistiskt även om man är en ytterst empatisk person. Skulle man se på besluten med logik utifrån personen så blir det lite enklare. Jag tror dock den andra kvinnan hade långt mer stora issues än ADHD. Eller så här, hon har levt ett halvt liv utan impulskontroll och bara "kört på", samtidigt som hon haft en dålig uppväxt med suddiga gränser och konstiga ramar för normer. Så mina gränser betydde inget för de matchade inte hennes, och det känns som att hon hade som livsmission att bryta ner mina. Komplicerat minst sagt och VÄLDIGT destruktivt för alla inblandade.

Vad jag menar är att ska man leva med någon som har en form av NPF problematik eller personlighetsstörning så ska man ta det på allvar. Hon/han som lider av detta måste både inse att problemet finns och ta ansvar genom vård. En bra psykologkontakt är viktigt, kanske även regelbunden par terapi. Jag var för ung när jag var med kvinna 1 och för hårt manipulerad av kvinna 2. Först nu efteråt så förstår jag hur det hänger ihop och vad jag borde ha gjort.

Om du har problem med din partner och denne har något av ovan problem och inte vill söka hjälp utifrån, då är det antagligen dödsdömt. Ett liv av psykologisk misshandel för dig och lidande för din partner, tills det tar slut på ett eller annat sätt.

Har ett syskon till en närstående som har både ADHD och bipolär, vi fick veta om diagnoserna nu strax efter 50 men ingen är förvånad.

I korthet orkar vi inte med människan. Hen upplevs som jordens mest egocentrerade och alltid synd om, kan inte behålla några jobb för hen vet alltid bäst, och föreläser gärna vitt och brett om hur man ska göra saker för folk som har 5 ggr mer utbildning om just den saken.

Hen kräver/förutsätter hjälp utan att vara det minsta tacksam (t.ex. dumpar sina barn en helhelg på vem som helst som hen känt i 5 minuter), varvat med dramatiska utbrott och deprimerade perioder när hen inte går ur sängen eller äter på flera dagar. Orosanmälningarna har varit många och hen har avlastning med barnen från kommunen vilket är bra, så att någon opartisk har lite insyn i hur dessa barn har det.

Syskonen diskuterade kring orosanmälan redan innan barnen föddes, för ingen  tycker att hen borde ha barn egentligen, när man inte ens kan ta hand om sig själv. Syskonen avstod i slutänden anmälan för att det skulle göra föräldrarna så ledsna, men som tur var fanns det proffs i omgivningen som gjorde sitt jobb och anmälde så syskonen slapp den konflikten.

När väl arvet efter föräldrarna är klart tänker vi inte ha med hen att göra mer, för man kan inte bete sig hur som helst i många år och tro att det ska accepteras. 
Vi har bara hållit god min så gott det går inför föräldrarna. och de sista två åren gick inte det heller.

Så kom inte och fråga varför människor med dessa diagnoser och psykisk sjukdom ibland dör ensamma, för det finns en lång historia innan dess som ni inte känner till. Även änglar tröttnar på att bli utskällda, lurade, sårade, hotade och utsatta för orimliga krav som "om du inte kommer hit och tar min hund NU så tar jag livet av mig".

Jag har ADD och är bipolär (typ 2) Jag har en sambo. 

Tyvärr kan kan bara jobba 75% då jag behöver mer återhämtning och det märks såklart på ekonomin annars lider inte min sambo på något vis jag tar ansvar för mig själv det behöver ingen annan göra. Jag tar medicin två gånger om dagen, går på regelbundna läkarbesök och mat och sömn är otroligt viktigt för att jag ska fungera. Det kan bli lite pyssligt ibland när man vill vara spontan det gäller att planera och det kan säkert vara lite irriterande när jag måste ta en paus mitt i när vi håller på med något för att äta. 

Sluta dra alla över en kam! Det behöver inte ens märkas att någon är bipolär. Det låter som att du varit tillsammans med några som inte tar något som helst ansvar och det är något helt annat. 

Om det "inte märks" tror jag knappast att de får den diagnosen.

Det finns ett mycket litet fåtal som fått diagnoser borttagna i vuxen ålder för att de lärt sig bete sig mer neurotypiskt men vanligen har man nog fått diagnosen av en anledning.

Jag menar givetvis att det inte märks när man får behandling. Det finns bra mediciner för bipoläritet som mildrar eller tar bort skoven helt. Utan medicin hamnar jag på sjukhus direkt tar jag medicin fungerar jag nästan som vem som helst. Jag är alltså sjuk men symtomfri. 

Min sambo är bipolär typ 2,5. Visst ställer det krav på relationen på sätt och vis, men han har god självkännedom, har stundtals terapi och har mediciner som fungerar. När han tar dem. 

Folk är ju olika, va, och bara det att det finns 5 typer av bipoläritet säger ju  en del. Frågan är ju vad det är som händer just den specifika personen med just den typen av bipoläritet. Självklart är det jobbigare, både för personen och för omgivningen, om en bipolär svånger mellan självmordsförsök och storhetsvansinne på några dagar, hela tiden, än om personen går mellan att vara rätt så deppad och intensivt kreativ på några veckor eller månader. Man måste gå på fall till fall och kan inte dra alla över en kam.

Min sambo växlar snabbt mellan milda depressioner och hypomanier. Tar han sina mediciner så märks det knappt av, Slutar han så märks det tydligt, särskilt hypomanierna blir mer maniska. Det är då han kan vara vaken i tre dygn och måla om hela vardagsrummet till en galax eller djungel eller något. Och glömma att äta. Men jag vet andra som får manier eller hypermanier som gör rena vansinnesgrejer, antingen äventyrligt eller ekonomiskt.

Svarar utifrån någon med NPF själv (autism) som vuxit upp i ett hem med odiagnostiserad npf förälder, där den andra föräldern vart odiagnostiserad bipolär lääänge. Samt i ett nuvarande förhållande sedan många år, med någon som troligtvis har ADHD. 

Sjukdomsinsikt/problematikinsikt och behandling och/eller vilja att jobba aktivt med sig själv är A och O, om det inte snabbt skall bli jävligt destruktivt. För det blir det annars. 100%. Sen är det även så att man måste vara medveten om, att sannolikheten är väldigt stor att den med npf och/eller psykiatrisk sjukdom inte kommer kunna vara helt normal i alla sammanhang. Tåla lika mycket stress. Ha lika mycket energi. Som någon utan denna problematik. Samtidigt skall inte sådant utnyttjas heller, för att slippa undan ansvar och ursäkta fortsatt dåligt beteende. 

För någon med ADHD(eller ADD- utan hyper delen) eller bipolär finns där även goda utsikter till att bli hjälpt av medicin. Det som kan ta tid, framförallt om man är bipolär, är att hitta helt rätt kombination av mediciner och doser.