Fick precis reda på att min man är otrogen

Jag vill inte ringa hem honom.
Jag tycker inte det ligger på mig. 
Förresten vill jag aldrig mer se honom.
Vet inte hur jag ska åka till jobbet imorgon 3 mil då han har tagit bilen.

Om han kommer hem ikväll/ natt tar jag bilen imorgon och åker till jobbet och kommer inte hem sedan utan sover i min systers lägenhet i stan.
Om han inte kommer hem så tar jag taxi till jobbet och sedan åker jag kommunalt till min systers lägenhet och sover där.
Jag jobbar hela veckan men han har semester. 

Hur ska jag veta vart han är?
Jag har aldrig hört talas om den här tjejen.
Vart som helst i Stockholm är län, kan jag tänka 
Namnet börjar på C.
Det är allt jag vet.
Och att hon har ett barn.

Han är inte hemma och han sin telefon med sig 
Deras konversation var på Whatsapp 

På vilket sätt är jag otrogen melicia?

Tack men nej tack.

Nu har han kommit:

Han säger att han vill prata
Jag säger att det vill inte jag
Jag säger att han får packa och flytta ut
Han förstår inte, vadå vart ska jag flytta?

Det är väl inte mitt problem men en utav oss ska inte vara här och det är inte jag som har gjort något, så alltså stannar jag

Vad ska du säga till barnen, undrar han 
Vadå, jag ska inte säga någonting till dom det är det du som ska göra
Nu har jag sagt allt jag vill säga sa jag, sen gick jag upp på övervåningen  

Nu har han åkt iväg med bilen igen. Jag vill inte veta vart, bara skönt att han inte är här inatt.
Han har berättat för barnen. 
Sen gick han.
Så jag och fyra barn har suttit och gråtit och pratat.
Känns tungt men man måste stå på sig. Om man accepterar att bli lurad och bedragen så är man inte snäll mot sig själv. 

Jag har även berättat för min syster, som stöttar på avstånd. 
Så nu är man ensamstående. 

Han kom hem 04.30 i morse med bilen.
Jag gick ut med hunden, sen åkte jag till jobbet.
När jag kom hem tog han bilen och åkte.
Ingen kontakt mellan oss.
Jag vill inte att han kommer hit alls.
Om han kommer imorgon åker jag iväg istället.

Jag mår fysiskt illa. Måste nu gå och handla och laga mat till alla barnen, och gå ut med hunden. 
Allt känns så overkligt. Min enda trygghet och mitt allt i hela mitt vuxna liv väljer att ha sex med någon random, och påstår att hon är vacker och hans allt. Efter en natt.
Och så kommer han hem på morgonen och lägger sig och sover i minsta dotterns säng.
Som att han helt plötsligt är världens finaste pappa. Var kom det ifrån?
Vet inte hur jag ska samla kraften?

Det finns dessvärre inget som kan reparera det här. Jag kommer aldrig ta tillbaka honom. Han har betett sig som ett svin mot oss alla, faktiskt. 
Jag har stöd från min syster, min chef och min äldsta. 
Jag har fått 2 dagar ledigt nu.
Jag tänker ingenting på gemensamt ansvar eller framtiden, det ligger inte på mig utan på honom.
Men jag önskar att han kunde hålla avstånd och inte komma hit hela tiden (tror han var här i natt och han tänker tydligen komma imorgon bitti igen).
Idag och imorgon och en bra tid framöver är det jag som har det gemensamma ansvaret för allt själv. Inte vi. Det finns inget vi längre.
Det ska tillåtas att jag behöver tid för att sörja det han tagit ifrån oss, och det han gjort mot mig.

Vi har varit gifta i typ 30 år dvs ganska länge det är det  jag försöker säga.
Han är 47 nu. Vi var 20 när vi gifte oss.
Jag skrev att han troligen har en 40 årskris och depression.
Jag hade min 40 årskris vid 30.
Men skillnaden var att jag började rida igen.
Inte riktigt samma sak.

Vem gifter sig med en 10-åring?
Förstår inte vad du vill med den kommentaren.

Jadet var hans personnummer 
Han kan min också.
Vi har aldrig haft några hemligheter på 28 år.

Han åker iväg på kvällen och kommer tillbaka på morgonen. Går och lägger sig på ovanvåningen. Man ser att han är arg. Vi har inte pratat med varandra på tre dagar.
Jag vet inte om han vill claima sin rätt till att bo här, eller om han väntar tills den nya bjuder in honom till sig. Kanske den barnfria veckan kommer snart för henne.
Han är den som vill lämna, han är den som är kär i någon annan och han är den som är otrogen. Då är det väl han som får flytta ut?
Men jag vill inte skapa någon scen inför barnen, så jag säger inget.
Har redan sagt det en gång.
Vi är helt tysta.
Känner en sån stor tomhet och sorg.
Att bli sviken och att bli lämnad.
Att barnen ska behöva vara med om det här.
Måste omvärdera hela mitt liv nu, livet var inte som jag trodde och framtiden är helt tom och oviss.
Nu vet jag inte vem jag är längre.
Fan kunde han inte avsluta först och hitta någon ny sen?

Jag väntar ut honom.
Antingen flyttar han ut eller så börjar han prata.
Jag är för sårad just nu för att ta över ansvaret för detta.
Jag vill helst inte prata, inte än.
Jag vill att han flyttar ut bara.
Nej min familj är 4 timmar bort, där finns ingen hjälp att få.
Rimligtvis så bor jag kvar med barn och hund.
Inga förändringar för familjen. 
Förutom att pappa flyttar ut då.
Ja jag tror jag skulle kunna köpa ut honom.
Men det får vi reda ut senare. 
Nu ligger han i hängmattan och messar med någon. Jag vill inte se han. 

Bilen står på honom men vi har betalt den tillsammans. Det vet han.
Han har alltid åkt tåg, mc eller cyklat till jobbet. Eller haft jobbilen. 
Jag har alltid åkt bil då jag lämnat och hämtat barn och hundar på vägen, under alla år. I nuläget bara hund till hunddagis 1 mil bort.
Utan bilen fungerar inte vardagen för mig.

Vi kan sälja bilen och köpa varsin, men inte idag utan i framtiden. 

Men att han kommer hit och lägger sina smutskläder i tvätten, vad är det?
Tror han verkligen att jag ska fortsätta att tvätta hans kalsonger efter det här? För han kommer knappast att köra en tvättmaskin, inte nu för första gången efter alla år. Hur tänker han?

Usch att behöva ha det så här i tre veckor...
Hoppas han flyttar imorgon senast.
Vi hade våran 28 års bröllopsdag igår...

Nej jag förstår att den som vill avsluta relationen inte automatiskt måste bli av med huset.
Men jag menar nu i detta mest kritiska läge, då borde han hålla sig borta ett tag kan jag tycka. 

Tack för att ni tar er tid att läsa och att ge goda råd!
Det uppskattas ska ni veta. 

Jag tror dessvärre att han tror att han har övertaget.
Han vet att jag aldrig skulle lämna hemmet med barnen och hunden.
Han vet att jag på något sätt är fast här.
Han försöker få det hela att vara mitt fel, han vänder på det på något konstigt sätt.
I natt sov han hemma, var hemma hela dagen.
Nu när jag kom hem från jobbet är han med sin nyskilda kompis på stan enligt vad barnen säger. 
Han försöker straffa mig för något. 
Jag försöker bete mig som vanligt för barnens skull, men det känns som jag går sönder. 

Nej vi har fortfarande inte pratat sedan i söndags, då jag sa åt honom att flytta ut.
Men jag känner honom så väl, jag ser hans ilska och hur han ignorerar mig, det han gör är att ge mig skulden för hur allt blev. 
Hur livet blev.
Hur vardagen blev med måsten.
Tom så lägger han troligen skulden på mig att han har hittat en annan.
Ja skilsmässor smittar bland medelålders gubbar, nu är nog alla hans vänner frånskilda. Även han snart.
Motorcykel har han haft, sålde den bara för 2 månader sen då han förlorat sina pensionssparande på aktier och spel.
Han har gått runt med övervikt och trasiga joggingkläder i alla år, nu rakar han sig och tar på sig tajta jeans.

Om råden att packa en väska åt honom, hade vi inte haft barn så hade det hänt redan i söndags. Men jag vill inte skapa något drama, jag vill att det här ska gå lugnt till. Det enda som händer är att pappa vill skiljas och ska flytta till eget. Det är det jag säger till barnen.
Dom vet att jag är ledsen, för jag ville ju inte det här. Men nu är det så här. Och att det här har absolut ingenting med dom att göra, absolut ingenting. Det är mellan pappa och mamma. 

I natt sov han borta.
Via barnen fick jag veta att han kollar efter lägenhet. Vet du vad pappa sa? Att han är etta på en lägenhet. 

Han har redan skickat in skilsmässoansökan, kom på mitt mail.

Jag ska försöka en dag till. Jobbet är nog bra för att få distans. Igår ville jag knappt åka hem efter jobbet, mådde så illa på vägen hem.
Men självklart åkte jag hem. Till barnen.
Det var skönt att han inte var hemma. 
Men nu saknar jag honom.
Men även hatar. 
Jag tycker så himla synd om barnen bara.

Tack för allt stöd jag får från er.
Ni blir min livlina.
Igår fick våran jourhemsplacerade flicka flytta. Det blev ytterligare en sorg. Hon grät och ville inte flytta, men dom hade hittat en familj till henne så det var dags. Vi var bara akut tillfälliga. Så då grät jag för det också. 
Han var hemma igår när jag kom hem från jobbet..
Hade diskat och tvättat. Sa någonting om att han köpt någonting till bilen. Det är det första han sagt sen i söndags då jag bad honom flytta ut. Jag gick upp på övervåningen utan att svara.
Sen åkte han iväg med bilen.
Kom aldrig tillbaka.
Jo jag förstår att jag saknar den han var, den han var för 28 år antagligen. Och att jag sörjer att familjen kraschade med ett brak. Jag sörjer för barnen. Och jag sörjer för misslyckande.
Och jag kan inte förstå att han har förvandlats till ett svin bara över en dag.
Jag har skrivit massor av sms där jag ber honom att bara packa och hålla sig på avstånd, men raderat dom alla.
Jag har blivit totalt orke och viljelös.
Jag har även tackat nej till en stor cheftjänst på jobbet, tackat nej till mitt drömjobb sedan 10 år tillbaka. 

Jag känner mig bara så himla ensam.
Har alltid prioriterat familjen och barnen. Alltid kommit hem direkt efter jobbet till dom.
Hjälpt dom med läxor och prov, jobbansökningar, hjälpt dom med hjärtesorg och kompiskonflikter. Följt med på alla aktiviteter under alla år, alla föräldramöten och utvecklingssamtal och tandläkarbesök. Dom har varit och är mina bästa vänner, och det är alltid mig dom vänt sig till.
Vi har alltid haft huset fullt av deras kompisar. 
Mamma är mamma och hon är en trygg förebild. 

Men nu känns det som att jag tappar även den identiteten.
Det är ju min enda identitet, känns det som.
Mamma och Mamma är gift med pappa.
Och barnen har ju blivit så stora, dom har fullt upp med sina egna liv, så det känns lite som att mitt uppdrag är slut.

Kanske tycker han att jag inte såg honom. Men han såg nog inte mig heller.
28 år och man tar varandra för givet.
Så är det så klart.
Alla hushållssysslor som han lämnat över till mig, i stort sett allt ansvar för barnen och djuren.
Hur ska jag orka eller ens hinna med att dalta med honom, en vuxen man?

Han berättade att han kände sig deprimerad före semestern.
Jag sa att gå till vårdcentralen och fråga efter antidepressiva. 
Det har han inte gjort. 
Troligen tyckte han att jag skulle ordna det åt honom också.
Istället går han och är otrogen och inbillar sig att dom älskar varandra. Fin medicin.
Och väldigt egocentrisk.

Han tog bilen i fredags, och är fortfarande borta.
Jag har skrivit massor av sms, men kan inte förmå mig att skicka något.
Sover på soffan, kan inte förmå mig att ens gå in i sovrummet. 
Har fem barn här nu, det är svårt att visa mig stark och glad inför dom.

Ja jag känner sorg, tomhet, bitterhet och ilska.
Jag har blivit ratad och bortvald.
Och nu går jag igenom både en livskris och identitetskris på samma gång. 

Tack alla ni som skriver och stöttar, ni ger mig energi att komma framåt. 
Det känns som att min chockfas är över snart i varje fall.
Jag längtar så till nyorienteringsfasen nu, men förstår att det tar tid.
Det har ju bara gått en vecka. 
Men jag tänker inte gråta mera.