Ni skulle behöva parterapi, om ni ska ha nån chans att reda ut detta. Ni kanske ska vara särbo ändå, men eftersom mannens beteende mot sitt ex är själva knuten här, så tror jag att han behöver höra det utifrån. Det räcker inte att du säger något, men du finns där, han har vant sig vid det, men det blir konflikter när du försöker protestera.
Lite som att han trodde att hans nya partner bara skulle vara som en fin sällskapshund i hemmet? Acceptera allt detta runt exet osv.
Här har du min historia (kortversionen, det går att säga väldigt mycket mer):
I början av min mans och min relation var jag lite fundersam eftersom hans ex ringde och messade hela tiden. Jag undrade så klart över vad det där var, men när jag förstod hur illa han själv tyckte om det så vågade jag satsa. Det har hela tiden varit han och jag som är teamet, inte han och hon.
Hon ville nog ha det lite som din mans ex, kunna ringa när som helst, be om hjälp osv. Min mans ex drömde nog om att efter skilsmässan skulle barnen kunna komma och gå mellan dem, det skulle vara lite spontant osv. Han å sin sida ville absolut inte ha det så eftersom han jobbade på annan ort så när han inte hade barnvecka - ja då hade han inte barnvecka. Hon hade mycket svårt att förstå det + att hon ofta ville ha hjälp med praktiska saker: bilen, fixa cykel, sätta ihop möbler, datorn. Så träffade han mig, och då blev saker annorlunda. Plötsligt var han inte tillgänglig lika enkelt som förr. Vi kanske var hemma hos mig tex. Då kunde han inte komma till undsättning. Han hade varit snäll efter skilsmässan och ställt upp, dels för att han kunde och dels för att han tyckt det var svårt att säga nej.
Gradvis har han fasat ut henne. I början skulle det vara gemensamma julklappar och helst gemensamt julfirande också, gemensamma födelsedagspresenter (för att hon hade ont om pengar, så mannen betalade mer men det skulle stå "från mamma och pappa" på paketen. Jag sa inget så länge vi inte bodde ihop men när vi hade köpt hus tillsammans sa jag till mannen att från och med nu är det väl ändå vi som firar jul, vi som ger gemensamma julklappar osv? Det tyckte han med så han tog diskussionen med henne. Inte populärt! (det var så skönt att barnen sa att de ville fira på två ställen, inte tillsammans - det hade hon inte räknat med). Det tog nåt år till, sen blev det ändå som vi önskade.
Han sa också ifrån till henne att hon får ringa nån annan när hon vill ha hjälp med praktiska saker. Klart han hjälper till om det är något som drabbar barnen, men när hon vill ha hjälp bara för sin egen skull så blev det slut på det. Hon blev sur, och sa "Jaha, då vet jag hur du tänker!" Men efter det slutade hon faktiskt fråga så det hjälpte ju (vilket väl också visar att hon kunde lösa det på annat sätt).
Vi har också gift oss under den här tiden och sista åren har det varit väldigt lite krångel från hennes sida. Barnen blir ju också äldre, så det blir allt mindre som man måste ha kontakt om.
Kontentan av det jag skriver är förstås att det nog inte hade blivit så här bra om inte min man hade velat fasa ut henne.
Du kanske ska låta din partner läsa tråden TS?
Du kanske också ska ställa honom frågan vad han tror händer om han inte hjälper henne, inte swishar pengar, inte planerar med henne utan att ha pratat med dig först - kommer kvinnan dö? Kommer jorden gå under? (eftersom min mans ex numera klarar sig utan hans hjälp så kan nog alla ex det)
Sen allt det där med barnen är ju också ett problem, men det viktiga är att först reda ut mellan er vuxna, tror jag (om du nu tycker det vore värt det, kanske hade jag gett upp om min man hade betett sig som din gör).
