totalt ojämlikt

Det låter oerhört trist för dig och din son TS. 

Problemet hos dig/er är ju din man och exet - att de i princip beter sig som om de ff var ett särbo-par (utan sex). Så har det aldrig varit här. Min man har velat ha så lite kontakt som möjligt med sitt ex (som är ett "krångligt" ex pga psykisk ohälsa - hon förlorade bla. vårdnaden i rätten). 
Attityden, att de bestämmer saker utan att du får veta eller blir rådfrågad - det är
helt din mans fel. Att de fått sina barn till att bli de där bortskämda som du beskriver, är ju också deras fel. 

Frågan är väl varför du står ut TS? Är det inte bättre för dig och även sonen att inte bo ihop med dessa? 

Tror din sida av bonusskapet trots allt är det vanligaste. Din mans och bonusdöttrarnas sida som totalt havererat pga brist på uppfostran och vem vet vad är de vansinnesfall man läser om på FL men som man hoppas är en minoritet i alla bonusfamiljer som finns. I ett fall tror jag det är bortom räddning, om inte din man steppar upp och tar kontrollen över kaoset och osundheten på sin sida av familjen.

Ni skulle behöva parterapi, om ni ska ha nån chans att reda ut detta. Ni kanske ska vara särbo ändå, men eftersom mannens beteende mot sitt ex är själva knuten här, så tror jag att han behöver höra det utifrån. Det räcker inte att du säger något, men du finns där, han har vant sig vid det, men det blir konflikter när du försöker protestera. 
Lite som att han trodde att hans nya partner bara skulle vara som en fin sällskapshund i hemmet? Acceptera allt detta runt exet osv. 

Här har du min historia (kortversionen, det går att säga väldigt mycket mer):
I början av min mans och min relation var jag lite fundersam eftersom hans ex ringde och messade hela tiden. Jag undrade så klart över vad det där var, men när jag förstod hur illa han själv tyckte om det så vågade jag satsa. Det har hela tiden varit han och jag som är teamet, inte han och hon.
Hon ville nog ha det lite som din mans ex, kunna ringa när som helst, be om hjälp osv. Min mans ex drömde nog om att efter skilsmässan skulle barnen kunna komma och gå mellan dem, det skulle vara lite spontant osv. Han å sin sida ville absolut inte ha det så eftersom han jobbade på annan ort så när han inte hade barnvecka - ja då hade han inte barnvecka. Hon hade mycket svårt att förstå det + att hon ofta ville ha hjälp med praktiska saker: bilen, fixa cykel, sätta ihop möbler, datorn. Så träffade han mig, och då blev saker annorlunda. Plötsligt var han inte tillgänglig lika enkelt som förr. Vi kanske var hemma hos mig tex. Då kunde han inte komma till undsättning. Han hade varit snäll efter skilsmässan och ställt upp, dels för att han kunde och dels för att han tyckt det var svårt att säga nej. 
Gradvis har han fasat ut henne. I början skulle det vara gemensamma julklappar och helst gemensamt julfirande också, gemensamma födelsedagspresenter (för att hon hade ont om pengar, så mannen betalade mer men det skulle stå "från mamma och pappa" på paketen. Jag sa inget så länge vi inte bodde ihop men när vi hade köpt hus tillsammans sa jag till mannen att från och med nu är det väl ändå vi som firar jul, vi som ger gemensamma julklappar osv? Det tyckte han med så han tog diskussionen med henne. Inte populärt! (det var så skönt att barnen sa att de ville fira på två ställen, inte tillsammans - det hade hon inte räknat med). Det tog nåt år till, sen blev det ändå som vi önskade. 
Han sa också ifrån till henne att hon får ringa nån annan när hon vill ha hjälp med praktiska saker. Klart han hjälper till om det är något som drabbar barnen, men när hon vill ha hjälp bara för sin egen skull så blev det slut på det. Hon blev sur, och sa "Jaha, då vet jag hur du tänker!" Men efter det slutade hon faktiskt fråga så det hjälpte ju (vilket väl också visar att hon kunde lösa det på annat sätt).
Vi har också gift oss under den här tiden och sista åren har det varit väldigt lite krångel från hennes sida. Barnen blir ju också äldre, så det blir allt mindre som man måste ha kontakt om. 

Kontentan av det jag skriver är förstås att det nog inte hade blivit så här bra om inte min man hade velat fasa ut henne. 

Du kanske ska låta din partner läsa tråden TS?
Du kanske också ska ställa honom frågan vad han tror händer om han inte hjälper henne, inte swishar pengar, inte planerar med henne utan att ha pratat med dig först - kommer kvinnan dö? Kommer jorden gå under? (eftersom min mans ex numera klarar sig utan hans hjälp så kan nog alla ex det) 

Sen allt det där med barnen är ju också ett problem, men det viktiga är att först reda ut mellan er vuxna, tror jag (om du nu tycker det vore värt det, kanske hade jag gett upp om min man hade betett sig som din gör).

Ja, så vad blir det nu då TS?

Ska du göra slut?

Ska ni försöka en gång till, men då måste du ställa de där jobbiga frågorna till honom. Dels de jag skrev i förra inlägget men kanske också dessa: "Varför är du ens ihop med mig? "Vad "har" du mig till förutom sex, eftersom du har "allt annat" ihop med ditt ex"? "Varför ser du inte att dina döttrar far illa?" "Varför är min åsikt i mitt eget hem, inte värt något, medan exets åsikt är värt allt, trots att ni inte lever tillsammans?" (osv). 

Det är lätt att säga att man ska försöka en gång till, men det hjälper ingenting om inte båda är villiga att på riktigt jobba på det - det kan man inte om man inte är medveten om problemen. Eftersom han inte riktigt vill se problemen utan blir arg när du frågar om saker, så behöver han hjälp utifrån att få syn på sin egen del i soppan. 
Genom att han blir irriterad på dig när du försöker fråga om saker visar han att han inte respekterar dig över huvud taget. Ni är inte jämlikar i relationen, du kommer typ på 4.e plats. 

Men det blir lite vad man gör det till. 

mitt ex har haft flera långa relationer och det har aldrig varit några större problem. Jag är glad att han hittat kärleken och barnen trivs med den nya (och samma med den förra).

har man svårt att anpassa sig efter andras liv så kanske man inte ska bli sambo någon som har yngre barn om man själv har äldre barn. Du måste ju sett hans sätt att hantera både ex och barn redan innan ni flyttade ihop? varför inte välja att vara särbo då eller gå vidare? Att gnälla över att det är sambo o hans ex som skapar denna olycka för dig, utan att se din egen roll är liksom inte så konstruktivt. Din sambo är antagligen nöjd med hur dessa delarna fungerar, så det är du som vill ha en förändring.

Ja, så vad blir det nu då TS?

Ska du göra slut?

Ska ni försöka en gång till, men då måste du ställa de där jobbiga frågorna till honom. Dels de jag skrev i förra inlägget men kanske också dessa: "Varför är du ens ihop med mig? "Vad "har" du mig till förutom sex, eftersom du har "allt annat" ihop med ditt ex"? "Varför ser du inte att dina döttrar far illa?" "Varför är min åsikt i mitt eget hem, inte värt något, medan exets åsikt är värt allt, trots att ni inte lever tillsammans?" (osv). 

Det är lätt att säga att man ska försöka en gång till, men det hjälper ingenting om inte båda är villiga att på riktigt jobba på det - det kan man inte om man inte är medveten om problemen. Eftersom han inte riktigt vill se problemen utan blir arg när du frågar om saker, så behöver han hjälp utifrån att få syn på sin egen del i soppan. 
Genom att han blir irriterad på dig när du försöker fråga om saker visar han att han inte respekterar dig över huvud taget. Ni är inte jämlikar i relationen, du kommer typ på 4.e plats. 

Hej,
Ska ärligt säga att jag inte läst alla inlägg utan har skummat. Jag lever i en relation med egna barn, min sambos barn samt gemensamma så jag har en del erfarenhet av krångliga ex, bytesschema etc. Har levt i denna relation i 8 år. Jag skulle aldrig någonsin stå ut om min man prioriterade som din. Jag skulle aldrig accepterat ett ex med den typen av inflytande på ERT liv. Självklart inflytande över hennes barn men inte över ER tid och ERA planer. Det är din man som inte sätter gränser. Det finns ingen anledning till att exet skulle göra det, alltså jag menar, det är ju på plus för henne så länge hon har möjlighet att styra situationen som hon uppenbarligen gör. 

Jag har 100% empati och förståelse för att ni säkert har en massa bra saker i ett förhållande också. Sådant som inte beskriv här. Du verkar också var en analytisk person som tänkt igenom mellanmänskliga samspel och psykologin i detta mycket. i slutändan handlar det nog om DINA gränser och vad du prioriterar. Står du ut med att vara kvinna nummer två pga av allt vad det nu är med historia och barn etc etc eller är det en deal breaker för dig? Jag hade inte stannat kvar utifrån hur du beskriver hur ni har det. Men det är ju jag givet mina prioriteringar. Jag hade ställt absoluta ultimatum givet olika situationer och lämnat om det inte respekterade. tror att du måste fundera över var dina gränser går och stå upp för det. det finns nog en överhängande risk att detta slutar med många ?förlorade? år och att du bara blir bitter i slutändan annars. 

lycka till i en mycket svår situation.