Skummar igenom trådar skapade av frustrerade bonusföräldrar som kort och gott behandlas illa/inte blir insläppta i gemenskapen av sina bonusbarn. En del kräver kanske det omöjliga. Men råd som återkommer är "kräv lite basic respekt. Se till att bonusbarnet hälsar och inte ignorerar dig". Jag tror inte att det går i vissa fall. Upplägget i sig talar emot att det skulle lyckas. Vilka faktorer väger in för att få bonusfamiljen att lyckas? Kan ni berätta något om vad ni tror spelar in? Ålder på alla när ni träffades? kön på dig, din partner och alla barn? umgänge/uppdelning (helger, vv?) hur lång tid efter deras separation träffades ni? är man första partnern sedan bioföräldern? utbildning-yrke för de vuxna? nätverk i övrigt? din partners känslomässiga bagage sedan barndom? ditt eget -"-...? uppfostran och föräldrastil hos dig, din partner, dennes ex och ditt ex? Smidig skilsmässa eller svår vårdnadstvist? I vilket fall som helst har jag ledsnat för några veckor sedan, och ser numera ingen riktig ände på problemen. Vi har haft mycket som talar för att det skulle gå bra: skyndat långsamt, väntade flera år med att flytta ihop, hyfsat homogen grupp människor med liknande utbildningsnivå och bakgrund som nu måste samsas, inget barn med särskilda behov, inga diagnoser förutom biomamma med ADHD, materiellt likartat. Skilsmässan var för min del mycket svår med en lång juridisk vårdnadstvist (har ensam vårdnad och barn på heltid); för min partners del inte svår (gemensam vårdnad och barn varannan vecka). Jag är heterokvinna och min partner är heteroman, således är mitt ex en man och hans ex en kvinna. Jag är mamma till en son, han är pappa till två döttrar. Min nya man och jag bor ihop. Varit ihop i 4 år. Det var seriöst sedan dag 1. Det funkar INTE. Mitt ex var liksom avpolleterad och ute ur bilden. Min son var oerhört glad att jag träffade någon ny. Hans egen pappa svek och flyttade utomlands när sonen var under tre år. Gissa om det var tacksamt att bli bonusförälder till den pojken? När biopappan sedan kröp tillbaka efter många års frånvaro och numera sporadiskt träffar sin son, är han ändå glad över att det finns ett hem med en ny man - själv slipper han undan, men sonen verkar växa upp och "klara sig bra". Sonens biopappa uttrycker tacksamhet till min nya partner. Och till mig, för att jag gjort ett bra jobb. Vi har en smart, trygg, genomempatisk, öppen och glad kille till son (att han har bra betyg och charmar alla är bara grädde på moset så att säga.) För mig är det tvärtom: det finns ett ex - en mamma - som är närvarande 7 dagar i veckan och hon är viktigare än mig i alla avseenden förutom sex, som de inte har längre. Det ärväl enda området de släppt. Det är min partner och hans ex som gemensamt drar upp planer för alla lov - jag får senfärdig info om jag frågar ("tjatar") men har inget att säga till om. Det är min partner och hans ex som planerar födelsedagsfirande för barnen och är jag riktigt snäll får jag följa med. Barnens mamma låtsas som att jag inte existerar. Inte ens när jag uppenbart tagit hand om hennes döttrar under flera dagar bemödar hon sig ställa mig frågan vad vi gjort. Hon visar ingen som helst uppskattning. Är ountresserad. Har aldrig besökt sina döttrar i det hem som är vårt. Ber mig - via sms till döttrarnas pappa - möta henne med barnen på ett shoppingcenter i närheten istället för att hämta barnen i vårt hem. De sista 300 metrarna är omöjliga för henne. När pappan hämtar barnen parkerar han bilen, går in i mammans lägenhet, bjuds in, det pratas osv. Jag har också varit där och man "åh vad fint" hit och dit och barnen brukar vilja visa saker. Enligt min man skulle hon helst vilja att det tog slut mellan oss. Varför? har jag frågat, och han har bara svarat att hon är "sjuk i huvudet". Ändå fortsätter allt på det här sättet. De små justeringar jag bett om går aldrig igenom. Jag kan bara släppa taget annars går jag in i väggen av stress och frustration. Utslaget för oss som bonusfamilj är alltså att min son är jättenära min man, och han är väldigt mån om sina bonussystrar och att det ska hålla. Han skapar grupper i sociala medier med oss alla och överöser alla med hjärtan. Bonusmamman unfriendar mig så fort jag skriver en berättigad fråga om ändrade planer. Hennes döttrar är likadana: de tar bort min son - deras bonusbror - på sociala medier på två röda om han inte skriver exakt som de vill. De ignorerar, är otrevliga, skulle aldrig ge varesig mig eller min son en present eller ett gulligt sms när vi fyller år. Det jag har fått är sursmileys. Tjejerna är odrägliga och ibland bortskämda bortom all rim och reson. Jag har sagt att jag inte ska påpeka något negativt om dem (min man, hans ex och deras barn bryter ihop om man gör det. De råkar vara lika på den punkten, så det är fruktlöst.) Därför blir det tråd på FL. Uppfostran skiljer sig alltså stort. Jag har haft uselt med pengar men varit väldigt närvarande för min son. Har det okej ekonomiskt nu, men jobbade deltid då jag var helt ensam med honom i många år och då blev det att spara länge till en xbox exempelvis. Det var en stor grej när vi kunde köpa den där efterlängtade saken. Vi hade det så fattigt (under existensminimum) ett tag att jag fick använda all kreativitet att hitta lösningar. Bonusdöttrarna är överösta med plastprylar och kläder, mobiltelefoner, ipads, spel. Jag har aldrig hört dem säga ordet "tack". Däremot har jag dagligen upplevt raseriutrbrott och hot när de inte får något. Det sticker verkligen i ögonen och man får bita sig i tungan. Nu senast förstördes vår bonusfamiljs helgplaner på landet eftersom ett av min mans barn först ville ha milkshake och Sundae (vilket hon fick) men sen ville hon att vi skulle åka in på varenda bensinmack i halva Sverige för att hitta en speciell Slush. De två bonusbarnen (yngre tonåren) började gapa i bilen att vi måååste köpa en slush. Ena tjejen grät av förnärmelse då det fick vänta några timmar. Hon vände anklagelserna mot pappan (som ju skämt bort dem sen alltid) och med tårarna sprutandes sa hon saker som "jag existerar inte ens i dina ögon!" Utbrottet var liksom andra gånger helt oproportioneligt. Men sedan lade det sig inte. De två bonusdöttrarna vägrade gå ur bilen när vi kom fram till mina föräldrar. De slutade prata med mig. Har inte sagt ett ord utan visar bara avsky. De hatar sin elaka pappa som inte köpte en Slush genast och de är nu så kränkta! Men ännu mer hatar de mig! Papoan blevmegastressad, åkte i förtid hem med barnen och jag stannade kvar. Jag har ingen lust att avbryta semestern pga två spoilade brats. Det här är livet i en bonusfamilj! Inga rättigheter - bara skyldigheter. Inget att säga till om. Ingen möjlighet att forma barnen och korrigera oönskat beteende. Dvs - om omständigheterna ser ut som ovan. För min man är det ett guldupplägg. Han får en trevlig styvson som alltid ser upp till honom.
