Människor helt utan tävlingsinstinkt?

För att en population ska överleva så behöver det finnas en bred bas av olikheter. 

Så det är inget att fundera på. Vi föds olika. Har svårt att se att du skulle gagnats av det så mycket som individ. Snarare så att mänskligheten gagnas av tävling. Men inte att vi alla ska stå för den.

Jag är inte heller mycket för att vinna mot andra. Jag vinner gärna tex på lotto och sånt, men det är ju inte emot nån, på det viset. 
Som barn när man hade idrott osv så ville jag vara med för att det var kul, inte för att vårt lag skulle vinna. 
spelar jättegärna brädspel men för att det är socialt, inte för att just jag måste vinna. 

Man kanske kan jämföra det med att inte skaffa barn?

Det finns fåglar som inte skaffar ungar, men som då hjälper sitt syskons ungar istället, och därigenom gynnar sina egna gener, fast på ett mer indirekt sätt.

Dvs du personligen behöver inte tävla, det räcker om någon i din familj avancerar vad gäller karriär, kontakter osv? Att surfa på andras framgångar är också en strategi, och ibland en ganska lyckad sådan, hehe.

Själv tycker jag att motivation är något av det mest intressanta hos människor. Men det som motiverar en kan vara helt meningslöst för en annan. Alla vill inte springa fem maraton på fem dagar eller blir världsbäst på friknyppling, det är det som är charmen.

Och i slutänden handlar det väl om hur nöjd man är med vad man nu gör, och hur man mår. Är du nöjd med ditt liv har du i mitt tycke redan kommit längre än de som ska ångestprestera hela tiden men också mår apa över det nästan hela tiden.

Blir du förvånad om jag säger att jag inte har barn och att det inte blir några heller? Jag gillar det du skriver för det är väldigt insiktsfullt. Jag är väl till största delen nöjd med livet men även om jag inte var det så skulle jag inte ha motivationen att ändra något ändå misstänker jag.      

Min tävlingsinstinkt är inte heller speciellt utvecklad. Det är klart att om jag nu är med och tävlar i något (spelar frågesport, brädspel, tipspromenad och så vidare) så tycker jag att det är kul att vinna, men det är det sociala som är poängen, inte vem som vinner.

Jag tror nog att tävlingsinstinkt är en fördel, i vissa fall en förutsättning om man vill bli riktigt bra på något, vare sig det är matte eller sport eller driva ett framgångsrikt företag. Tävlingsinstinkten ger driv, motivation och får någon att jobba hårt, och speciellt när man når den punkt där andra ger upp, så fortsätter den tävlingsinriktade.

Sedan kan man såklart gå till överdrift också. Dåliga förlorare är inte trevliga att ha att göra med, och det är inte alltid kul att vara omkring människor som ska göra en tävling av allt. De kan också pressa sig för hårt, att de inte kan ge upp trots att de egentligen borde.

Själv tycker jag det är skönt det finns en mångfald av människor med olika egenskaper och kvalitéer som jag tänker kan bidra på olika sätt till våran mänskliga gemenskap. Jag tror världen skulle bli rätt outhärdlig om alla enbart va stenhårda tävlingsmänniskor. 

Och dom flesta av oss befinner oss nog nånstans på en skala där jag själv tex. har viss tävlingsinstinkt men samtidigt också kan uppskatta att spela spel eller leka enbart för det är kul och trevligt att göra nåt tillsammans med andra. Även om jag också kan bli småsur ibland om jag förlorar.

Men asså TS, jag tror du är bra som du är och har andra kvalitéer än just tävlingsinstinkt. Tycker det är befriande skönt att inte alla är likadana.

Det skulle kunna vara jag som skrivit detta. Jag har absolut noll tävlingsinstinkt. Sport och lekar är sååå tråkigt och ointressant. Vad spelar det för roll vilket lag som vinner? Vem som springer snabbast osv? Jag fattar inte hur det kan vara så viktigt för många. 

Jag vill inte heller ha barn. Jag ser ingen poäng med det heller. Jag vill ha få människor i mitt liv så varför skulle jag då skapa en, som jag dessutom inte kan sluta umgås med om jag skulle bli less. 

Mina största intressen är att städa och att greja i trädgården. Jag gillar tystnad, mjuk jazz, att sova och äta god mat. Jag gillar att se dokumentärer om Aliens, true crime och övernaturliga fenomen. Jag trivs väldigt bra ensam. 

Jag antar att jag är en person som inte har något stort behov av gemenskap. Undra vad det har för funktion egentligen. Är jag den som bemannade fyren eller höll koll på fåren som betade långt från byn? 

Bara en gissning, men jag tror att kanske syskonrelationen har spelat en roll. Exv fick jag och brorsan dela på en sockerdricka. Bara här kommer ett tävlingsmoment. Tror att tävling är något man lär sig istf föds med. gör nog ingen skillnad i samhället i Sverige iaf. Skulle du däremot bo i Kina så skulle du inte kunna betala för mat i kassan eller köa för att gå på allmän toalett, sen så kanske du inte är en av de första som tar plats på livbåten på titanic. Men vad gäller sociala egenskaper så är väl icke tävlingsinriktade människor behagligare att umgås med. 

Det låter ju förvisso skönt men helt otänkbart för mig. Vill vara bäst, snabbast, snyggast och mest framgångsrikt men det tär ju lite på en ibland. Har verkligen försökt jobba med det och det har blivit mycket bättre med åldern. Dock helt ointresserad av lagsporter - det ska vara individuellt annars räknas det liksom inte. 

Är det verkligen så att du saknar tävlingsintinkt? Kanske du bara bryr dig om att vinna när priset är något du vill ha eller om att vinna gagnar dig på något annat sätt?

Sådan är jag i alla fall, jag bryr mig inte om att vina ett brädspel, sport eller liknande om det inte gagnar mig i ett större perspektiv. Ibland kan det t o m vara bättre att förlora för att jag med ett större perspektiv vinner på om medtävlande känner sig smart, stark m m.

Ja, så är det.

Samma sak här. Jag gillar inte att tävla. Undantag är kanske diskussioner, där jag gärna har rätt.