När jag får PMS blir jag en helt annan människa. Aggressiv, irriterad, mordisk. Bara jag? Jag säger och gör saker jag inte står för. Slår sönder saker, kastar saker, skriker. Sen får jag ångest och jag skäms så mycket. Det är inte jag! Skulle aldrig göra de här sakerna utan PMS. Nån som känner igen sig?
Nej, jag blev inte lika aggressiv, men mer lättretlig och arg fr småsaker blev jag.
Det finns hjälp att få så sök upp en gynekolog.
Det låter jobbigt. Jag hade samma besvär och har funderat många varv kring detta innan jag hittade lösningen för mig.
Om du går till den vanliga vården kommer du med stor sannolikhet att erbjudas p-piller eller en särskild typ av antidepressiva tabletter i första hand. Kan säkert funka för vissa men kan ge trista biverkningar. Min erfarenhet är att den vanliga vården är inte särskilt intresserad av att göra undersökningar eller utredningar. Men kan du tänka dig att prova ovanstående så kontakta din vårdcentral.
Vårdcentralen kan också hjälpa dig med psykologkontakt. Detta rekommenderar jag verkligen varmt, oavsett hur du medicinskt väljer att angripa din PMS. Det är alltid bra att prata med någon när det gäller något som påverkar ens liv så mycket. Psykologen kan hjälpa till med att hitta strategier för att hantera ens beteende i relation till andra.
Jag talade med psykolog men ville inte äta p-piller eller antidepp. Jag läste istället på om hormonella imbalanser i östrogen och progesteron. I mitt fall var det med stor sannolikhet ett över många år upparbetat kopparöverskott pga kopparspiral som fick mina hormoner att gå bananas. Lösningen för mig blev att ta ut kopparspiralen och äta zinktillskott samt använda progesteronkräm.
Detta erkänns inte inom skolmedicinen i Sverige och är ingen idé att ta upp med en läkare. Det finns privata initiativ som pysslar med sådant där man kan söka hjälp, till exempel www.vulverine.se/ .
Börja med en googling på östrogenöverskott.
För mig har det tagit flera år att komma till rätta med det här. Är idag 34 och har haft problem sedan tonåren. I dagsläget mår jag bättre och har fått en PMS som är hanterbar men är ledsen över att det tagit så lång tid och skadat människor omkring mig.
Har också behövt kommunicera med min man kring vilka behov jag har under den tiden och han försöker underlätta så gott han kan (köper choklad, undviker att stressa mig, försöker ha överseende med min kortare stubin).
Skojar inte när jag säger att vi var nära skilsmässa över min PMS för några år sedan. Hoppas du kan hitta en lösning som funkar för dig!
Det låter jobbigt. Jag hade samma besvär och har funderat många varv kring detta innan jag hittade lösningen för mig.
Om du går till den vanliga vården kommer du med stor sannolikhet att erbjudas p-piller eller en särskild typ av antidepressiva tabletter i första hand. Kan säkert funka för vissa men kan ge trista biverkningar. Min erfarenhet är att den vanliga vården är inte särskilt intresserad av att göra undersökningar eller utredningar. Men kan du tänka dig att prova ovanstående så kontakta din vårdcentral.
Vårdcentralen kan också hjälpa dig med psykologkontakt. Detta rekommenderar jag verkligen varmt, oavsett hur du medicinskt väljer att angripa din PMS. Det är alltid bra att prata med någon när det gäller något som påverkar ens liv så mycket. Psykologen kan hjälpa till med att hitta strategier för att hantera ens beteende i relation till andra.
Jag talade med psykolog men ville inte äta p-piller eller antidepp. Jag läste istället på om hormonella imbalanser i östrogen och progesteron. I mitt fall var det med stor sannolikhet ett över många år upparbetat kopparöverskott pga kopparspiral som fick mina hormoner att gå bananas. Lösningen för mig blev att ta ut kopparspiralen och äta zinktillskott samt använda progesteronkräm.
Detta erkänns inte inom skolmedicinen i Sverige och är ingen idé att ta upp med en läkare. Det finns privata initiativ som pysslar med sådant där man kan söka hjälp, till exempel www.vulverine.se/ .
Börja med en googling på östrogenöverskott.
För mig har det tagit flera år att komma till rätta med det här. Är idag 34 och har haft problem sedan tonåren. I dagsläget mår jag bättre och har fått en PMS som är hanterbar men är ledsen över att det tagit så lång tid och skadat människor omkring mig.
Har också behövt kommunicera med min man kring vilka behov jag har under den tiden och han försöker underlätta så gott han kan (köper choklad, undviker att stressa mig, försöker ha överseende med min kortare stubin).
Skojar inte när jag säger att vi var nära skilsmässa över min PMS för några år sedan. Hoppas du kan hitta en lösning som funkar för dig!
Jag bokade tid hos vårdcentralen och läkaren där var ganska oengagerad. Han sa att det kan vara bipolaritet vilket jag bestämt avfärdade. Jag vägrar en sån utredning eftersom jag vet att det är PMS. Min PMS kommer samma tidpunkt varje månad och jag blir GALEN. Jag vill dö, jag gråter i 2 dar i streck, jag startar bråk med mannen och jag skriker på honom. Sedan är jag som vanligt efter 3-4 dagar kanske. Jag har inte ups and downs utan bara en down-period som är så avgrundsdjup att det är skrämmande.
Jag blir sådan varvat med gråtig och klängig. Måste säga att jag är ytterst imponerad av min make som står ut med detta. Hade han betett sig så hade jag lämnat (helt allvarligt det hade jag gjort).
Jag blir sådan varvat med gråtig och klängig. Måste säga att jag är ytterst imponerad av min make som står ut med detta. Hade han betett sig så hade jag lämnat (helt allvarligt det hade jag gjort).