Nyfödd och separation

Precis detta....

Ts kör det vanliga "kvinnospåret" och anser sig själv vara den primära föräldern, ett barns far är inte samma sak.... Han är bara bra till tunga lyft och att betala....

Det är hög tid att kvinnor på gruppnivå vaknar upp, nyktrar till och kommer med i matchen när det gäller föräldraskapet, det är inte 1950 längre.

Hur föreslår du att fadern i denna (och liknande fall) ska lyckas med det om modern fryser ut honom ur föräldraskapet redan innan födseln genom att sätta sig på tvären mot gemensam vårdnad?
För att sedan sätta sig o ösa skit över honom för hur oduglig förälder han är som inte gör det o det o det.....

Nä, det är fullständigt vansinne som juridiken kring föräldraskapet är utformat, och hopplöst utdaterat.
Båda parter skall givetvis gå i det hela som jämlikar på alla sätt och vis rent juridiskt. Det ställer då också givetvis jämlika krav och förväntningar på båda att axla detta ansvar, visar det sig att någon av parterna inte reser sig och axlar detta ansvar på ett för barnet bra sätt (t.ex inte använder sin föräldraledighet innan det är dags för barnet att börja förskola) så ska den parten då förlora vårdnaden och allt som följer med den....
Ingen ska någonsin behöva utkämpa en långdragen juridisk kamp i domstol för att få den från början, men det ska gå snabbt och lätt att bli av med den om man inte reser sig och axlar allt ansvar det innebär på ett sätt som är bra för barnet.

En stor del i denna problematik är att nyblivna mödrar har enormt svårt att resonera kring detta nyanserat och ur ett barnperspekiv när de finner sig i denna situation.
I deras värld så är barnet och modern en enhet, de hör ihop, de sitter ihop, de är beroende av varandra.... Fadern är något annat, något ute på kanten, en bifigur...
Så här fungerar det även hos många samlevande föräldrar, men det visar sig så otroligt tydligt när föräldrar separerar.
Den kalla bistra sanningen är ju att barnet på inget sätt eller vis är de minsta beroende av någon utav föräldrarna egentligen, det skulle överleva precis lika bra genom att bli matad med flaska o mjölkersättning av vem som helst från första dagen.
Den nyblivna modern skulle ha otroligt många gånger svårare att komma till ro med tanken att inte få ha barnet hos sig halva tiden.....

Fäder som knappt tilläts träffa sina barn alls lider lika mycket dom, skillnaden är att knappt ingen pratar om det, man tillämpar olika strategier för att överleva.
Den enda "hjälpen" man får från samhällets sida är nån socialsekreterare som tipsar om att skaffa advokat och stämma i domstol...

Samtliga studier på ämnet visar entydigt att barn som växer upp med en frånvarande förälder (överväldigande majoriteten med frånvarande fader) löper mycket större risk att senare i livet drabbas av olika former av psykisk ohälsa. De löper större risk att inte lyckas slutföra sina studier. De löper större risk att hamna i missbruksproblematik och kriminalitet.

Det minsta vi då bör göra strukturellt på samhällsnivå är att se till att reformera juridiken kring föräldraskapet så ett barns båda föräldrar går in i föräldraskapet på lika villkor, med samma möjligheter, och samma makt att forma sin roll i föräldraskapet och axla sitt föräldraansvar. 

O där blev det sagt rakt ut, det som alla egentligen vet.Det bästa för barnet är att ha en likvärdig och god anknytning till och trygghet i båda sina föräldrar. Barnet bör inte "bo på heltid" eller "umgås" med någon av föräldrarna, det är precis detta som orsakar att barnet får olika bilder av, och olika anknytning till, respektive förälder.

Det optimala ur barnets perspektiv är att föräldrarna delar föräldraskapet på ett likvärdigt sätt, det innebär att bo hos båda, ha vardag med båda, ha lediga dagar med båda, sova hos båda... Ha sitt liv på ett likvärdig sätt hos båda.

Det pratas rätt ofta och mycket nu för tiden om osynliga "samhällsstrukturer" som formar våra liv och tvingar oss in i könsroller som inte anses likvärdiga, jämnställda eller rättvisa. Nästintill alltid är det i sammanhang med någon form av "kvinnokamp" som strävar efter "jämlikhet".... Vart är dessa kämpar när denna fråga lyfts?
Det gapas högt och gärna om lata bekväma karlar som smiter undan, de jobbar inte deltid, de vabbar inte, de ordnar inte kalas, osv osv... För att i nästa andetag snacka om att ha ensam vårdnad för att kunna vara hemma länge och ta fullt ansvar för det nyfödda barnet...

Det finns garanterat de män som inte är kapabla att reda ut att axla sitt föräldraansvar på ett vettigt sätt, det argumenterar jag inte emot för 5 öre.
Men precis lika säker är jag på att de finns många män som inte tillåts vara de föräldrar de önskar vara.

Det är absolut hög tid för männen att resa sig och på allvar ta plats i föräldraskapet. 
Jag välkomnar att det ställs krav på män att axla sitt föräldraansvar, emotionellt, praktiskt, ekonomiskt o på alla andra sätt.
Men för att samhället och "samhällsstrukturerna" ska kunna ställa likvärdiga krav på båda föräldrarna så behöver också båda föräldrarna gå in i föräldraskapet med likvärdiga möjligheter och makt att forma sin roll i föräldraskapet.

If there is a will, there is way.... Som dom säger...

Pappan i ditt exempel prioriterar sitt arbete över sitt barn, det är inte svårare än så. Han offrar sin relation till sitt barn för att vara sin arbetsgivare till lags.

Han har all rätt i världen att vara föräldraledig, det är bara att informera (inte be om) föräldraledighet 2 månader i förväg. Det är inte en anstälds personliga ansvar att se till att företaget kan bedriva verksamheten, det är arbetsgivarens huvudvärk. De får se till att fortbilda sin personal så att fler har den kompetens som behövs.

När det parats om "kan inte", "har inte råd", "får inte", "går inte" o liknande så betyder det egentligen "är inte villig att göra de uppoffringar som krävs", eller "jag är inte villig att offra min goda relation med min arbetsgivare".

Skitsnack! All nutida forskning på ämnet visar att även de allra minsta barnen har fördelar av att knyta an likvärdigt till båda sina föräldrar.

Det man behöver ta hänsyn till när det gäller yngre barn är att det måste vara relativt tätt mellan byten.
1vecka i sträck hos vardera förälder är på inget sätt lämpligt för ett barn under 1-2år, men det finns andra sätt att dela boendet på, 2-2-3 som nämndes tidigare är ett vanligt sätt.

Detta borde på något vis införas som obligatoriskt för föräldrar som separerar.

Per automatik när ett barns föräldrar separerar kommer en kallelse att infinna sig hos familjerätten för att fastställa en plan för barnens boende och omhändertagande. Där får föräldrarna professionellt stöd att på ett rationellt sätt resonera ur ett barnperspektiv, lägga sina egna känslor och behov åt sidan, för att landa i beslut som faktiskt är det bästa för barnet.

Det ska då givetvis inte vara frivilligt att varken delta i dessa samtal, eller att följa de beslut som tas. Familjerätten ska även givetsvis ha mandat att bestämma när båda parter bara sätter sig på tvären och inte lyckas fatta beslut i samförstånd, inte som nu bara rycka på axlarna och hänvisa till advokater och tingsrätten.

Om det då t.ex bestäms att barnet skall bo hos modern första 8-9månaderna och under den tiden ha regelbunden och tätt kontakt/umgänge med fadern, för att sedan övergå till att fadern får barnet boende hos sig och modern istället har tät och regelbunden kontakt/umgänge. Det ställer ju då krav på att modern är föräldraledig första 8-9månaderna och sen är fadern det.
De får då pussla ihop det så att de täcker upp omhändertagandet om barnet fram tills augusti året efter barnet kommit över 12månader (när det oftast är lätt att få fsk-plats)...
Detta regleras då i ett juridiskt bindande avtal som familjerätten godkänner om de anser att det är förenligt med vad som är bäst ur ett barnperspektiv.

Om någon part sen inte lever upp till sin del i detta så har familjerätten mandat att mycket snabbt föra över föräldradagar, barnets boende, barnbidrag, den juridiska vårdnaden och allt annat till den förälder som bevisat att de klarar av att axla sitt del av ansvaret.

Så anser jag att det borde fungera, som själv åkt hela karusellen hela vägen till hovrätten.

Det hade varit så mycket enklare för mig att stötta dig och sympatisera med dig om du istället för att slåss och kämpa för att få FL-dagar och underhåll hade jobbat för, och bett om råd, om hur du skulle tvinga fadern att ta sitt praktiska ansvar för barnet.

Visst är det lite märkligt att man ständigt läser och hör om alla dessa ändringar och funktioner hos myndigheter och socialförsäkringssystem som ämnar underlätta för alla de stackars kvinnor som tvingas försörja barn som ensamstående? 
Ogifta kvinnor får själva bestämma om de vill dela med sig av vårdnaden.
FK hjälper så gärna till att se till att kvinnan får hela barnbidraget och med att driva in underhåll, osv osv...

Vart är alla funktioner och hjälpmedel i samhället för de kvinnor som vill tvinga barnets far att dela föräldraskapet på ett likvärdigt sätt?

Kan det vara på så vis att de tjänster och funktioner som nu finns är de som efterfrågas?
Den krassa sanningen är att inte många kvinnor strävar efter att dela föräldraskapet på ett likvärdigt sätt, de vill vara den primära föräldern, de vill ha barnet boende hos sig på heltid.
Det de vill ha hjälp med av samhället är att tvinga barnets far fortsätta stötta ekonomiskt..... O det är därför som juridiken kring föräldraskapet fortfarande ser ut som den gör.

Det är för övrigt just detta som även är den största orsaken till de skillnader vi fortfarande ser på gruppnivå mellan kvinnor och män när det kommer till arbetslivet och privatekonomi t.ex, men det är nog rätt OT just här...

De som är vettigt funtade inser att de behöver lägga sina egna känslor för den andra åt sidan och ta sig an detta på ett moget och vuxet sätt.

Man är helt enkelt tvingad att samarbeta på ett bra sätt med den andra föräldern eftersom det är det som är det bästa ur barnets perspektiv.

Vill man göra det som är det bästa för barnet så får man helt enkelt anpassa sig till den nya verklighet man finner sig i, och resa sig till uppgiften.
Den förälder som känner att h*n inte reder ut det bör ta sig en ordentlig funderare på om inte barnet rent av skulle ha det bättre utan dig i sitt liv.

Det sunda och vuxna sättet att närma sig detta blir att inse att man som nyseparerad förälder står inför ett val, antingen väljer du att samarbeta i frågor kring barnet på ett konstruktivt och vuxet sätt med barnets bästa som utgångspunkt, eller så väljer du att backa undan och bli en bifigur i ditt barns liv.

Det som orsakar mycket problem kring detta är att många kvinnor istället väljer ett tredje alternativ som varken är moget vuxet eller vettigt på något sätt.... genom att försöka stöta bort fadern ur barnets liv och bli den enda föräldern, samtidigt som man finner den andra föräldern helt omöjlig att samarbeta med....
Men man vill gärna ha (och anser sig ha rätt till) alla föräldradagar, hela barnbidraget, underhåll osv osv.... 

Vart fick du den siffran ifrån? Skjutet från höften?

Utan att legitimera din siffra så får jag ändå påpeka att även du verkar anse att runt 2/3 av männen som gör kvinnor gravida är helt ok.

Det är då med ditt resonemang bättre att dessa 2/3 tvingas gå till domstol för att vara föräldrar åt sina barn, än att kvinnorna som fått barn med den sista 1/3 skulle behöva gå till domstol och ta detta ifrån de odugliga...

O där föll maken av och blottade era osminkade åsikter.

Kvinnan är "mer" förälder än mannen, kvinnan är viktigare i föräldraskapet än mannen. En mor och en far till ett barn är inte jämlikar.
Är det något som de inte kan enas om så är det modern som bestämmer, mannen ska ställa sig i hörnet o lyda.

Detta är ingen stor hemlighet att näst intill alla kvinnor resonerar på detta vis, de har bara svårt att erkänna det rakt och ärligt.

Mmmm, tänk så hemskt att ha lagar som inte diskriminerar baserat på kön... Ve o fasa!

Det ÄR ett mycket stort problem att många nyblivna mödrar resonerar på detta sätt, att de har ensamrätt på att vara förälder, att de och barnet lever i symbios och är beroende av varandra...
Det gör det fullständigt ogörligt för kvinnan att ta något annat perspektiv än sitt eget, eftersom barnet och modern lever i symbios i moderns huvud så kan de omöjligt se skillnad på sitt eget och barnets perspektiv.
Det som är bra för modern är även bra för barnet....