Gravid
Jag känner också igen mig. Har nog aldrig haft riktigt en fysisk längtan efter barn så som vissa verkar ha, utan har snarare haft en mental önskan om att uppleva den livsfasen, om det mejkar sense? Vilket kanske gjort att jag nog aldrig kommer känna mig redo-redo. Nu när jag väl är gravid (5+3) så är det ett helt kaoståg av känslor, både positiva och negativa. Men jag blev lite tagen på sängen av de negativa känslorna. Rädslan, ledsenheten (som att sörja nåt som aldrig kommer bli som förut?), oro för all osäkerhet som väntar runt hörnet. Samtidigt vet jag att jag vill detta, och försöker se det som en resa som man kommer vänja sig vid för varje vecka som går. Och jag har ju även positiva känslor. Tänk att det gick! Att det från ingenstans håller på att skapas liv inuti mig! Att vara en del av något så mycket större!
Det är fan tufft, men det kommer bli bra till slut, oavsett hur det slutar.