Berättade att jag var otrogen.

Våndas litegrann över mannens sinnesstämning när han kommer hem. Ungefär 90 minuter kvar. Det gör så ont att se honom i det här skicket. 

Bäddat sängen så att han kan gå och lägga sig direkt. Snart ska barnen få kvällsmat och lägga sig. Allting ska alltså vara förberett och klart så att han kan välja att gå och sova om så önskas. 

Jag vet knappt vad jag gör med mig själv. Jag vill bara gå och krama honom men kommer att stålsätta mig och funderar på att jag ska gå ut i trädgården under tiden han borstar tänderna och säger god natt till sina barn.

Han har planterat om våra blommor idag, såg jag.. 

Du har rätt att må dåligt och det är välförtjänt att du gör det. Du har bara sig själv att skylla.

Det är klart att jag vet att jag har mig själv att skylla på. Jag skulle ge mycket för att kunna vrida tillbaka tiden och göra det rätta. 

Nu går det inte att göra så och jag tar fullt ansvar för mina handlingar och konsekvenser som kommer efteråt. Jag vet knappt varför det har blivit så. Allting har varit så ångestfullt och chockartat. 

Har ett behov av att prata med honom lugnt och sansat men jag förstår givetvis att det går inte att göra det nu. 

Tids nog, kanske? 

Nej precis, det hände såklart inte helt plötsligt. 

Jag får rannsaka mig själv och fundera på mina tankegångar då det här hände. Jag är beredd på hans frågor och funderingar. Men han har inte riktigt kommit till mig och frågat. Han har varit mestadels förbannad och efterfrågat detaljer kring hur det här började och vad vi gjorde. 

Nej, det är inte misstag på samma sätt som när man ligger med någon på efterfesten eftersom vi snackade och planerade. Likväl var det mitt livs största misstag och din definition ser annorlunda ut jämfört med min. 

Jag har alltid älskat min man och jag står fast vid det. 

 

 Varför kallar man ett helt medvetet och planerat fel för misstag?

 När man blir bedragen vill man inte höra den andre säga jag gjorde fel, det är ju ingen rättegång, utan man vill veta varför personen valde att göra det..

För hur man än vrider och vänder på det så gör man inte det mot någon man älskar. Man är inte så respektlös mot någon man älskar.

Enligt diverse enkäter så är otrohet vamligt i minst hälften av alla förhållanden. Men läser man på Familjeliv skulle man kunna tro att 99 % här tillhör en religiös sekt där otrohet är det  mest ovanliga som finns.

Självklart är det inte roligt att bli bedragen, men för mig är inte sex den värsta otroheten. Om otroheten leder till att ekonomin och tiden med familjen påverkas då har man sjabblat till det.  Jag har förstått att min man varit otrogen och det tog mig ett antal år  och jag ville ge igen, och det kanske man får räkna men. Sexuell otrohet skulle inte få mig att skiljas, det är hur känslorna är för den man är otrogen med som påverkar.

Berättar man om sin otrohet så gör man det för att lätta på sitt samvete, men det kanske man inte förtjänar. Vissa saker är bättre att inte berätta och man får leva och förhålla sig till sitt samvete. 

Rätt att veta vad?  tankar behöver man inte ens avslöja i ett äktenskap

Rätt att veta vad?  tankar behöver man inte ens avslöja i ett äktenskap

Jo, men tiden går ju, och detta enda felsteg hamnar längre och längre i det förflutna, och under tiden _har_ man sitt familjeliv, och barnen får växa upp i en kärnfamilj. Vem 17 bryr sig efter sju år, om man får veta det då..? Det finns betydligt värre saker man kan göra. T.ex. något som skadar de gemensamma barnen. Eller att man spelar bort hela familjens samlade förmögenhet...

Och då kan tilliten bli ännu svårare att bygga upp,när man får reda på att man har levt i en lögn i flera års tid.
Då är det väl bättre att göra som TS och berätta det på en gång.
Det finns ju inget som säger att hennes man inte kommer att ångra att han vill skilja sig när han har fått smälta allt. 
Och en otrohet kan påverka barnen likaväl som föräldrarna.

Jaha, men jag hade i alla fall "taken my chances" och hållit tyst. Man måste ju inte bita sig själv i svansen, heller. Eller som i detta fall - sina barn också.

Jag kan nog inte förstå, varför en enstaka otrohetsepisod skulle vara så hemsk? Jag blev förvånad när jag såg skräckserien Hill House nyligen. Där fick man veta att en av systrarna hade någon hemsk, traumatisk hemlighet. Hon såg som i en syn då och då, en man som satt på en barstol. Och då blev hon helt förtvivlad, ville bara få bort synen, förpassa det till glömskan.

Då trodde man ju, att hon hade mördat den här mannen på något hemskt sätt, eller lämnat honom att dö,  eller något på den nivån. Men den FRUKTANSVÄRDA HEMLIGHETEN HON BAR PÅ, var att hon hade träffat den där mannen på en konferens på jobbet för många år sedan och legat med honom, och inte berättat för sin man. HU SÅ HEMSKT! Nä... jag tror vi har för lite riktiga problem i Västvärlden. 

"Lever i en lögn"? Det gör man om den andra har en stadig älskarinna eller en parallell familj. 

Och hur kan det vara en "lögn" att INTE yppa något?

Nä, ni är konstiga här...

Nja, man måste ju kunna sköta det med lite smarthet och finess..!

Oh nej, det beror på hur bra man är på att dölja det.

Den här tråden är helt urspårad!
TS HAR berättat för sin man och vill ha goda råd.

TS, för att återgå till din frågeställning:Ja, självklart har du rätt att må dåligt. Men jag hoppas det känns lite bättre nu. 

Ja, du kan förlåta dig själv för ett snedsteg. Det är mänskligt att göra fel. Alla gör fel.

Jag vet inte vad ni landat i. Vill din man skiljas fortfarande, så blir det så. Vi kan inte tvinga nån att stanna som vill gå. Det gör ont. Men tillslut har såren läkts och du kan i så fall hitta någon annan att älska. Jag hoppas att din man tänker igenom situation noga och väger in att det hände en gång och att du ångrar dig sinnessjukt mycket. För det är trots allt skillnad på ligg och ligg.

Du behöver fundera över VARFÖR TS inte är i tråden längre. Det är respektlöst att diskutera annat än det TS vill diskutera. Starta gärna en ny tråd, om du vill få andras åsikter om andra ämnen än TS.