Nej precis, det hände såklart inte helt plötsligt.
Jag får rannsaka mig själv och fundera på mina tankegångar då det här hände. Jag är beredd på hans frågor och funderingar. Men han har inte riktigt kommit till mig och frågat. Han har varit mestadels förbannad och efterfrågat detaljer kring hur det här började och vad vi gjorde.
Hur menar du här?
Ja, innan otroheten har jag alltid varit ärlig och öppen. Under tiden jag pratade med arbetskollegan och ligget var jag givetvis inte ärlig. Det blev några veckors oärlighet och smygande.
Berättade för min man i söndags och sexet hände i fredags. Sedan dess är jag återigen ärlig och öppen.
Men jag kanske missförstår dig på något sätt, och jag ber om ursäkt i så fall?
Kollegan har funnits i mitt liv sedan några år och jag tror att jag har nämnt tidigare att han och jag är lika på många sätt. Vi blev goda vänner och tyckte om varandra.
Med ett par veckor menar jag att vi passerade linjen vad gäller vårt vänskapliga snack, och det blev mer sexsnack och likadant. Det ledde till ett ligg i slutändan.
Jag har inte varit intresserad av arbetskollegan på det sättet att jag föredrar att fortsätta med honom framför min man.
Jag menar.. Det går ju inte ens att se som ett misstag om man nu kan rubricera otrohet som misstag. Din otrohet var planerad och genomförd.
Sen sög tydligen sexet, och då började du älska din man istället.
Nej, det är inte misstag på samma sätt som när man ligger med någon på efterfesten eftersom vi snackade och planerade. Likväl var det mitt livs största misstag och din definition ser annorlunda ut jämfört med min.
Jag har alltid älskat min man och jag står fast vid det.
(Har fortfarande inte klurat ut hur jag citerar på ett bra sätt då det inkommit flera inlägg)
Jag vet att det var ytterst oärligt och vidrigt av mig och mitt agerande kring kollegan. Jag önskar att jag gick och pratade med honom istället men nu är det gjort och min man får välja hur han vill göra. Han blev väldigt chockad för att han kunde verkligen inte tro det med tanke på hur jag har varit som hans fru under vårt äktenskap.
Jag tycker att det är bra att ni ifrågasätter mig, mitt agerande och mina skrivelser kring det här. Ni gör så att jag vågar tänka och fundera. Jag kan uppleva stundtals att jag förnekar det faktum att jag verkligen har gjort det värsta man kan göra mot sin partner men när ni är raka och ifrågasätter mig tvingar ni mig att se som det verkligen är.
Jag har ingen önskan om att han stannar kvar för barnens skull eller andra omständigheter. Jag vill givetvis mest av allt att vi fortsätter men respekterar samtidigt att han inte kan göra det här och väljer att avsluta.
Jag är man och har funderat runt otrohet och hur jag skulle agera om min fru var otrogen. När vi nyligen blivit ett par såg jag henne kyssa en annan man hon inte kände sen tidigare. Det var ingen vänskaplig puss om man säger så. Hon var onykter, jag var nykter och kom på dem i en restaurang. Jag gick fram och avbröt deras hångel. Hon ångrade sig djupt och bad om ursäkt på alla vis under en lång tid. Jag tog beslutet att förlåta och vi är ff tillsammans 15 år senare. Men den händelsen satte djupa spår som jag jobbat med sen dess. Det har gått ganska bra att komma vidare. Men jag kan inte frigöra mig från tanken hur vårt förhållande skulle varit utan den där förbannade kyssen på fyllan. Så om min fru skulle vara otrogen på riktigt är jag helt på det klara med att jag inte skulle kunna förlåta henne och gå vidare i vår relation. Det skulle vara slut där och då. Jag skulle inte klara ens en hångelkyss på fyllan från hennes sida. Jag skulle ju aldrig kunna släppa tanken på hennes svek eftersom jag vet vilket jobb jag haft med det förra sveket. Om TS man ska kunna förlåta och gå vidare kommer det krävas väldigt mycket av honom, den saken är klar. Jag skulle inte orka. Det spelar liksom ingen roll vad han förlorar i form av hus och annat. Det handlar inte om sånt. Möjligen kan små barn få en människa att vilja stanna kvar. Men det blir jävligt plågsamt. Jag förstår honom.
Jag förstår att mitt sätt att skriva framstår som att jag inte ångrar mig alls. Jag är rationell och saklig som person och kan resonera vettigt (i normala fall) Jag kan se på det här ur ett helhetsperspektiv och förstå hur min man mår. Dessutom förstår jag även att min otrohet var sjukt vidrig gentemot min familj och att jag inte kan komma med bortförklaringar.
Jag är ångestfull och har ej haft möjlighet till att äta ordentligt på flera veckor. Allt jag tänker på är den här skiten. Jag vill bara gå och krama min man. Säga upp mig. Visa för honom hur mycket jag ångrar mig.
På den andra sidan förstår jag att ingenting jag säger är trovärdigt och att jag förtjänar all ångest. Känner också att jag har egentligen ingen rätt till att må dåligt. Mina tankar som dyker upp upplever jag att jag har ingen rätt till att uttrycka för att det är jag som är skitstöveln i det här.
Ibland kan jag hata min egenskap. Jag vill agera panikartat, bryta ihop och allt det där. Men jag förstår samtidigt vidden av det här.
Hur menar du här?
Ja, innan otroheten har jag alltid varit ärlig och öppen. Under tiden jag pratade med arbetskollegan och ligget var jag givetvis inte ärlig. Det blev några veckors oärlighet och smygande.
Berättade för min man i söndags och sexet hände i fredags. Sedan dess är jag återigen ärlig och öppen.
Men jag kanske missförstår dig på något sätt, och jag ber om ursäkt i så fall?