• Kairi

    Orkar inte en dag till med 3 åringen

    Det sägs att 3 års åldern är extrem men det här kan fasen inte vara normalt. 3 åringen har utbrott KONSTANT om precis allting! Det är precis som att hon letar efter anledningar till att få skrika. Senast idag blev det utbrott för att hon inte fick upp kylskåpsdörren på en gång, det resulterade i hysteriskt skrikande i en halv evighet. Sedan har det skrikits för att hon inte får ha plattan, för att jag gick in i badrummet för att torka och inte pappa som sover efter nattjobb (och det var absolut nödvändigt att då skrika i evighet efter pappa såklart medan jag gjorde allt för att få henne att sluta skrika) , för att vi borstade tänderna osv osv osv i oändlighet. Hon slåss, sparkas, rivs och bits. Jag har blåmärken och rivmärken överallt titt som tätt efter henne. 
    Jag orkar inte en sekund till! Skulle jag dö i morgon så skulle jag bara bli glad. 

    Jag känner mig som världens sämsta förälder som tydligen inte kan lyckas med någonting. Jag gör allt här hemma och sambon jobbar just nu. Jag sade upp mig efter att ha varot sjukskriven 2 gr pga utbrändhet.

    Jag plockar, tvättar, städar, lagar mat osv osv efter alla hela tiden, har 3 åringen runt benen från morgon till kväll och tar i stort sett alla utbrott. Sambon anser att han jobbar ju så jag kan ju inte begära att han ska göra något hemma också (men att jag gjorde allt och jobbade innan jag sade upp mig, det är visst helt ok). Han gör ju minsann mer än mig för han klipper gräset (vi har robotklippare..) och byter faktiskt däck på bilen.

    Vi byggde trädäck nu och det är tydligen bara han som gjort, så han gjorde ju minsann mer än mig. Han skötte väl det mesta av bygget men han var fortfarande inte ensam, jag hjälpte också till och målade osv. Plus att jag tog allt här hemma så han kunde jobba ostört. Men det är bara självklart, men minsta lilla han gör ska direkt målas upp som att det är världens uppoffring.

    Säger jag något så skapar jag bara drama, hackar på honom, trycker ner honom och "ser till att gråta". Så det är ingen idé att försöka prata med honom, han lyssnar ändå inte. Om jag ens hinner säga en hel mening överhuvudtaget innan han avbryter, överröstar och maler på om sitt istället. 

    Han tycker också att det är jobbigt just nu med dotterns utbrott men gör ändå ingenting för att underlätta vardagen. Han ville skaffa katter igen när vår förra dog, men han gör absolut ingenting med dem. Det är uteslutande jag som matar, rensar lådor, avmaskar osv osv. Vi har fiskar som han totalt skiter i mer än byter vatten emellanåt. Men då måste vi hjälpas åt. Jag matar dem varje dag, aldrig han. Allt han ska göra måste vi ju hjälpas åt med, men jag ska orka allt själv. Han är ju trött efter jobbet, jag har ju bara varit hemma så jag kan ju inte gnälla. 

    Jag orkar inte med mitt liv en dag till, allt bråk och skrik från 3 åringen, bråk med sambon när jag försöker få honom att lyssna eller lyfta på arslet och göra något, allt med de andra barnen och strul med deras andra förälder. Jag har dessutom en sjuk förälder som anser att jag kan ju vara personlig hemtjänst där vilket jag vägrar, de får hjälp om de säger till på kommunen men de vägrar och utnyttjar sin omgivning istället. 

    Vi har aldrig barnvakt, enda gången vi har haft det var när vi var på festival och svärföräldrarna tog dottern. Det var enda gången på 3 år som jag och sambon gjorde något själva. De är dock inte hemma så ofta och bor utomlands stor del av året. 

    Jag har säsongsjobb i höst och från att ha sett fram emot det och varit glad över det så är det nu bara ännu ett måste, ännu en sak att ta tag i och bara ångestladdat över all stress som det antagligen kommer innebära. 

    Jag orkar inte med mitt liv längre, jag vill bara försvinna från allt. Det känns nästan som ett hån att se andra lyckliga familjer som umgås med sina barn utan bråk och skrik, delar på allt och bara har en lycklig fungerande vardag. 

  • Svar på tråden Orkar inte en dag till med 3 åringen
  • Anonym (Men alltså...)

    Herregud....problemet med dottern är kanske inte det minsta men allt annat är ju det riktiga problemet. Ni behöver prata igenom exakt allt. Spalta upp allt du gör på en vecka och jämför med vad han gör. Träffa en familjerådgivare. Vägra göra vissa saker. 
    Var han mer jämställd innan barnet kom? 
    Det var mitt långa svar. 
    Mitt korta är: inga fler barn med honom och skilj dig. 

  • Anonym (i know)

    tror de flesta har det som er.. kaos.
    barn är kaos.. annars är ngt fel.

    och en relation på det..
    hushållsarbete m m.

    har haft två kaosbarn själv. nu är det faktiskt lugnt, vänta i 4 år så ska du de att barnet lugnat ner sig.. 

  • Dockan

    Det låter som att du behöver hjälp av psykiatrin för att få ett bättre mående. En bra samtalskontakt kan säkert hjälpa dig att reda i vad som är sviter av utbrändhet och ev. depression- samt vad som är en svinjobbig tre-åring eller dålig relation. 


    Det låter som att ni inte delar helt jämnt hemma, men låter också som att allt din ork och glädje är slut och det är nog där du måste börja nysta. 


    Ni är ju det försent, men hade du frågat mig hade jag inte rekommenderat att gå hemma med litet barn istället för jobb om man är utbränd. Är man sjuk orkar man inte riktigt hitta på grejer att göra och det behöver oftast barnen för att de ska fungera och bli roliga att omkring sig. Använder du lite tid på förskola? Kan du få prövat att få utökad tid?

  • lövet2

    Jag har haft 7 st 3-åringar här hemma. Trotsåldern hänger inte bara på vilket temperament barnet har. Det mesta hänger faktiskt på hur stämningen är hemma och hur föräldrarna beter sig. Glada, harmoniska föräldrar och en lugn trygg hemmiljö gör att 3-åringen bara har enstaka utbrott som hör till utvecklingen. Stressade, ledsna, arga föräldrar och en dålig stämning kan tiodubbla utbrotten.

    Ditt stora problem är inte barnet. Ditt stora problem är din sambo. Han försummar barnet och är både lat och respektlös mot dig. Han beter sig som en missuppfattad martyr och behandlar dig som en mindre värd tjänsteflicka.

    En 3-åring drivs av en instinkt att testa och kolla hur världen fungerar. Det hör till utvecklingen. Vad händer om hon gör så här? Vad gör du om hon säger så här? Var går din gräns? Vart tar det stopp? Vad händer om hon skriker? Skriker du högre? Jaha, då måste det vara OK att skrika. Om hon svär då? Gråter du? Varför? Är det egentligen hon som har makten?
    En 3-åring söker egentligen trygghet. Hon vill veta vad som gäller, att föräldrarna är goda pålitliga människor, som alltid vet vad som är rätt och fel och beskyddar barnet mot allt ont. Om mamma eller pappa alltid bryter i hop pga barnet, så gör det barnet otryggt. En otrygg 3-åring testar ännu mer och får ännu fler utbrott.

    Om du får ordning på din sambo och han tar sin del av ansvaret för hem och barn, då orkar du med ditt barn och barnet blir automatiskt lugnare. Om din sambo fortsätter som tidigare, då vet jag inte riktigt vad du ska ha honom till. Han gör dig inte lycklig och han fördubblar din arbetsbörda.

  • SaraL77

    Precis som flera redan nämnt så är det inte treåringen som är onormal utan snedfördelningen av arbetsuppgifter i hemmet. Oavsett om mannen ifråga jobbar så får han ju gå in som förälder/hushållsarbetare när han inte arbetar. Det är så det fungerar i en normal familj.

  • Anonym (Anna)

    Det låter som att du har det jättetufft just nu. Går 3-åringen på förskola? Kanske är sommarstängt nu dock, och gissar att det inte blir så många timmar om du är arbetslös. Du skulle ju kunna gå till en läkare och be att få sjukskrivning så att du har rätt att ha henne där fler timmar? Eller ansöka hos kommunen om fler timmar? 

    Det låter inte hållbart alls att du får ta allt i hemmet, jag tycker som någon annan att du bör boka in familjerådgivning för att få hjälp att kommunicera med mannen. När båda är hemma tycker jag man delar på hushållssysslorna oavsett om den ena har jobbat på dagen. Dessutom har du ju redan varit utbränd, då är det extra viktigt att du får vila upp dig också. Du behöver ju verkligen avlastning med 3- åringen.

    Sen kan jag rekommendera föräldrakurser som typ KOMET för att få hjälp att hantera utbrott och trots. Jag gick en sådan kurs när min son var just 3 år och fick bra verktyg för hur jag skulle hantera olika situationer. 

  • Ocdmänniska

    Problemet är din sambo anser jag, inte din unge. Hade du haft en partner som faktiskt gör sin del i hemmet och sin roll som pappa så hade det varit enklare livet för dig. 

  • Anonym (Teddy)

    Om du läser din egen trådstart så ser du att mer än hälften handlar om din sambo, inte din dotter. Du måste börja med att identifiera rätt problem.

  • Anonym (Tvillingmorsa)

    Våra barn har aldrig varit jättesvåra, men blev jobbigare / fick fler utbrott när vi föräldrar var trötta och stressade. Barn känner av sånt och blir själva stressade, vilket genererar mer bråk, krångel och utbrott.

    Vi var dock två närvarande föräldrar som hjälptes åt, medan du i praktiken är ensamstående. Som flera redan har skrivit, det är ert egentliga problem, inte dottern. Er arbetsfördelning är skev och du når inte fram till din sambo, som vägrar lyssna. 

    Jag tror att han skulle behöva vara hemma med dottern själv ibland. Först då kanske ha förstår hur mycket jobb det faktiskt är. Han har väl lediga dagar? Börja med några timmar i taget. Då får du lite välbehövlig vila och andrum, och han får känna på hur det verkligen är. Det är ju hans barn lika mycket som ditt. 

  • Anonym (Yllet)

    Jag hade också blivit utbränd av att ha en sån man.

    Men eftersom jag har en vettig man som gjorde sin del i hemmet, såg till att jag fick träna och träffa kompisar, tog hälften av FL (och då bytte vi roller så klart) och hälften av vabben så hann jag till 45 innan jag brakade ihop några månader, och då var det helt och hållet pga jobbet. 

    Dock krävdes det två omgångar tidsstudier (där vi skrev upp vilken tid vi la på olika saker i hushållet ) för att nå en form av balans, och det är viktigt att komma överens om t.ex. vad som är en rimlig städfrekvens. Det är inte acceptabelt att gnälla över hur ofta/sällan det ska göras och sen vägra diskutera det. 

    Inser du att din mans slapphet i hemmet troligen indirekt kan ha orsakat din utmattning, inkomstbortfall och påföljande mycket sämre pension?

    Jag tycker du ska börja med att resa bort fredag-söndag och bara vara hos någon annan, vän eller släkt, och låta honom tas med 3-åringen. Så kan ni ta diskussionen om hur lätt eller jobbigt det var sedan.

  • Anonym (Yllet)

    PS: Fotografera också köket, tvättkorgens innehåll och barnets rum när du åker och när du kommer tillbaka för att kolla hur det har utvecklats. Kan bli bra diskussionsunderlag.

  • Mimosa86

    Förstår inte, jobbar din man 24h om dygnet eller?

    Du tar hand om barnet när han jobbar, bör han kommer hem och på helgerna så DELAR ni på omsorg, städ etc. Eller anser han de är rimligt att han bara behöver jobba 40 h i veckan men att du ska arbeta dygnet runt alla dagar- dessutom utan ersättning?

    Börjar undra vad den mannen öht har för funktion i ditt liv..

Svar på tråden Orkar inte en dag till med 3 åringen