Ni som "tog det långsamt" med er partner

Ni har känt varandra väldigt kort tid egentligen. Att talas vid ofta är inte alls samma sak som att bo ihop tex. 

Jag dejtade 1½ år innan jag flyttade ihop med mitt ex. Det blev ändå katastrof för trots att vi bott ihop i perioder under lov etc) så var han totalt annorlunda när vi bodde ihop permanent så jag flyttade efter 3 månader och dumpade honom. 

Även om ni träffats 3 ggr per månad så är det ändå bara 15 ggr. 

Funder på vad DU vill, vill du att det ska gå snabbare? Då måste ni kommunicera kring det så att ni båda kan vara nöjda. Ingen av er ska ju kompromissa ensam, ni måste båda bidra. 

Vill du att ni ska stå som par på facebook? Träffa hans vänner? Hans familj? 

Om du vet vad du vill är det lättare att tala med honom om saken. Då har han något att ta ställning till istället för bara: Det går för långsamt. 

Han kanske ser detta som ett sätt att verkligen känna efter så det blir rätt, att du kan vara kvinnan han vill leva med resten av sitt liv, men han vill inte stressa fram det. 

Kanske har han också andra förväntningar på er? Ni bor 4 tim ifrån varandra, han har ett litet barn, han kommer troligen inte att flytta särskilt långt, kan du tänka dig det? Kan du tänka dig att flytta dit han bor, men i egen bostad? Tjänstledig, plugga/testa på annat jobb där och hyra ut din bostad i andra hand`? 

Jag tar det extremt långsamt för att vara säker på vad jag vill, för att inte skapa några luftslott och göra den andra besviken.

Mitt ex och jag dejtade i 3 månader innan han ens fick sova över. Som i sova, inget mer. Vi var ihop i tio år.

Nu dejtar jag igen men har varit extremt övertydlig med att jag inte varken kan eller vill lova något och att jag definitivt aldrig kommer att bo ihop med någon mer. Kan han inte ta det så är han fri att gå.

Jag är hellre själv än att kasta mig in i något som bara blir besvärligt att ta sig ur om man skulle inse att känslorna inte räcker till.

Är en person som har mycket svårt att bli kär, har nog bara varit det två gånger på mina 50 år.

Jag träffade en yngre tjej, som ville bli ihop direkt.
Jag visste inte vad jag kände, behöver mer tid, och jag sa det till henne.
Att vi kan fortsätta att ses, och se hur det blir.
Det ville inte hon.

Senare hörde hon av sig igen och ville ändå fortsätta att träffas.
Då hade vi covid, så jag tackade nej.

Jag var attraherad av henne och tyckte hon var sexig. Jag hade velat ha sex med henne, men jag tog det lugnt. Försökte inget.
Två år senare berättade hon att hon hade velat, men att det var jag som skulle ha tagit första steget.

Flera här tyckte att jag gjorde fel.
Först så gjorde jag fel som svarade när hon skrev, och träffade henne.
Sen så gjorde jag fel som inte blev ihop med henne. Här träffar jag en tjej som vill ha mig, men jag som aldrig haft ett förhållande har mage att avvisa henne.
Män som mig tror att vi kan välja och vraka.
Jag gjorde fel som inte träffade henne igen, bara för att vi hade covid. Det var ingen ursäkt.
Och så gjorde jag fel som inte gjorde nåt närmande. Jag var ju attraherad av henne.

Jag gillar att titta på videor på YouTube och något som definitivt kan vara en varningssignal i ett förhållande är om man upplever att förhållandet har fel tempo inledningsvis.

Att det går långsamt är inte något som helst problem... Om båda faktiskt vill att det ska göra det... Det är faktiskt rätt realistiskt när det finns barn inblandat.

Jag har inte tagit det lugnt, eftersom båda mina förhållanden startat bär jag varit tämligen ung, men jag tänker att du definitivt ska hålla ett långsamt tempo utifrån de förutsättningar som faktiskt finns. 

Känns det inte "för segt", så tycker jag att du faktiskt ska njuta lite av att låta förhållandet ta tid och mannen faktiskt landa i att vara ensamstående förälder. Många män är aldeles för snabba med att leta kvinna redo att täcka upp för deras usla föräldraskap och på din beskrivning låter det ju inte som att denne man vill dumpa över detta på dig.

Sen tänker jag att du faktiskt ska fundera om ni är i samma fas i livet. Vill du ha barn? 

Jag befinner mig i en liknande situation. Dejtar sedan några månader tillbaka en man som har ett barn och bor en bit ifrån mig, och själv har jag för inte så länge sedan brutit upp från ett längre förhållande. Det känns därför ganska naturligt att inte gå så jättesnabbt fram. Vi är inte heller riktigt etablerade som par än men har börjat träffa varandras vänner så smått.

Är nog ett mellanting för oss. Vi hördes dagligen, men bodde en liten bit (dock inga 4h) från varandra men jobbade ytterligare nån timme bort var. 
Han hade även ett barn som han hade umgänge med på helgerna, jag jobbade oregelbundet och även helg och han jobbade kontorstider. 
Ja, vi kunde inte träffas så mycket i början men vi sa oss vara ett par efter någon månad bara. 

Men TS, kan du tänka dig att flytta? För om han har en treåring bör inte han flytta alltför långt bort om det ska bli möjligt att lämna och hämta på förskolan osv. 
Tror det ändå är något du behöver ta ställning till rätt omgående, oavsett om ni sedan går snabbt eller långsamt fram i relationen