Ni som "tog det långsamt" med er partner

Jag tar det extremt långsamt för att vara säker på vad jag vill, för att inte skapa några luftslott och göra den andra besviken.

Mitt ex och jag dejtade i 3 månader innan han ens fick sova över. Som i sova, inget mer. Vi var ihop i tio år.

Nu dejtar jag igen men har varit extremt övertydlig med att jag inte varken kan eller vill lova något och att jag definitivt aldrig kommer att bo ihop med någon mer. Kan han inte ta det så är han fri att gå.

Jag är hellre själv än att kasta mig in i något som bara blir besvärligt att ta sig ur om man skulle inse att känslorna inte räcker till.

Är en person som har mycket svårt att bli kär, har nog bara varit det två gånger på mina 50 år.

Eller att jag inte låter mig luras av nyhetens behag. Det kommer en vardag, är jag beredd att dela den med xxx?
Svaret brukar vara nej.

Jag längtar inte efter ett förhållande, ska jag hamna i ett så ska det vara för att jag verkligen vill. 

Det kan bli ack så enerverande ändå, ungar är ungar och vissa beter sig som småungar långt upp i tonåren.
Du kommer få stå tillbaka för hans unge, igen och igen. Och igen.
Sen kommer du alltid tvingas ta hänsyn, inte kunna planera som du vill utan ungen ska "komma först" som det så vackert heter här på FL.

Skulle ni vilja resa utomlands, ja då måste lilla grynet naturligtvis med.

Tänk dig noga för. Du som inte ens gillar barn.
Det är mitt råd till dig.
Det finns fler män.