Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka

Anonym (Isa)

Thu 28 Jul 2022 12:35
61 svar

Återställ Anmäl

Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka

Jag och min man har valt att vi ska separera pga av många anledningar som tyvärr inte går att lösa eller komma över. Jag orkar inte gå igenom allt som har hänt men det här är ett förlåtande som måste ta slut. Men vi har två barn ihop och jag DÖR INOMBORDS över att han vill köra varannan vecka. Jag vill köra 2-2-3 men han säger att han vägrar. Men nu får jag ren och skär panikångest av att tänka på att jag ska vara utan barnen i sju dagar, det knyter sig i magen som en blixt varje gång jag tänker på det och nu känns det som att jag ska dö varannan vecka hela livet ut :(

Jag skulle vilja prata med någon som har upplevt samma men som har lyckats bygga upp glädje igen och komma runt besvikelsen och sorgen? Tips? Råd? Tänker att det kommer komma många kommentarer som typ: gå och prata med en psykolog eller typ man vänjer sig? Är inte intresserad av såna kommentarer utan mer Hur har det gått för föräldrar som känts som jag, vad gör ni veckan utan barn?

Sen undrar jag också hur man egentligen gör när man inte är överens om hur veckorna ska delas upp?? Är sju-sju någon slags standard? Varför det? Vad händer om man får till socialen för stöd och hjälp kring hur veckorna ska fördelas?
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 13:41
#9

Återställ Anmäl

Okej jag har förstått att jag ska kontakta Familjerätten där man kan få stöd och komma fram till beslut angående fördelningen.

Men det här med att jag vill spy rakt ut när jag tänker på att dela upp barnen över huvud taget?? Jag bryter ihop av bara tanken men jag förstår att det är så det måste bli och att jag får skylla mig själv eller vad man ska säga. Men usch jag går verkligen under på en helt ny nivå.
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 13:44
#11

Återställ Anmäl

Anonym (Svårt) skrev 2022-07-28 13:41:26 följande:
Man vänjer sig om man inte har ett val,även fast det kan vara svårt.Det viktigaste är väl att barnet har en mamma och pappa som älskar den och bryr sig om en.

Ja såklart, jag försöker tänka så hela tiden och ibland lyckas jag må lite bättre och få ett upplyft av att tänka så. Men sen börjar jag tänka på allt jag missar och att mina barn alltid kommer behöva sakna en av sina föräldrar och tänk om någon av dom blir sjuk hur gör man då och bla bla bla hjärnan hoppar iväg och tankarna maler runt runt
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 13:57
#16

Återställ Anmäl

Hörrni jag förstår att barnens bästa är det viktigaste och att mina känslor är sekundära I jämförelse men det finns ju också ett vuxet perspektiv och jag tänker att det främst var det jag ville prata om :( Barnens bästa i första hand när det kommer till fördelning osv men som mamma är det ju en egen sidokamp bortsett från den praktiska uppgörelsen eller vad man ska säga. Äsch jag kanske uttrycker mig konstigt men sitter med tårar som svämmar över?
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 13:58
#17

Återställ Anmäl

Anonym (Kvinna 39) skrev 2022-07-28 13:52:52 följande:
Sök terapi.
Ja det ska jag absolut göra, tack för tipset men jag ifrånsa mig den typen av kommentarer i tråds faktiskt
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 13:59
#18

Återställ Anmäl

* trådstarten
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 14:06
#21

Återställ Anmäl

EnAnonumius skrev 2022-07-28 14:03:08 följande:
Tråkigt att du skriver "mina barn".
Det är era barn.

Pappan får ju samma som dig. Han missar ju också en del med barnen tack vare skilsmässan.

Om någon/båda av barnen blir sjuka så är det ju du eller pappan som får ta hand om det beroende på vem som har barnen när barnen blir sjuka.
Om barnen är sjuk och det är pappan som har dem så är det ju han som skall ta hand om det. Är barnen sjuka när de är hos dig så är det du som får ta det.

Då ni är icke överens om hur det skall fördelas så är de råden du har fått om att kontakta Familjerätt ett av de bästa råden ni kan få i detta sammanhang.
Vilken bra medmänniska du är som får en redan ledsen person att bli ännu mer ledsen och känna sig ännu sämre. Tack för din kommentar och jag ber så hemskt mycket om förlåtelse för att jag använde fel ord.
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 15:38
#27

Återställ Anmäl

Anonym (Mamma) skrev 2022-07-28 15:32:03 följande:
Hej!

jag kände samma som du. Jag valde att stanna allt för länge med en man som jag mådde galet dålig av ha så nä inpå mitt liv för att jag inte ville ha varannan vecka livet. jag valde alltså att stanna med en man som dagligen talade om för mig hur usel jag var på ALLT. för att jag ville ha mina barn hos mig 100%.

jag var den som körde, som fixade, som lagade mat, som lekte med barnen, som åkte på utflykter med barnen. Jag var med dem jämt (förutom när jag jobbade).

men om sanningen ska fram, man vänjer sig. Jag blev dessutom förvånad över hur fort man vande sig. Klart att jag saknar barnen och känslan av att inte finnas för dem fysiskt jämt är jobbig ibland, men tiden gpr fort även barnfri vecka.

jag brukar passa på att göra sånt som är ?tråkigt? för barnen ändå. träffa vänner, träna, städa. när jag flexade arbetade jag mer under den veckan för att kunna arbeta mindre under barnvecka.

jag passar på att sova ut på morgonen på helgerna, sätta mig i soffan eller solstolen med en stor kopp kaffe.

önskar dig all lycka, det kommer gå bra!

Tack för att du skrev! Jag försöker tänka att jag inte är den första mamman som går igenom detta och att många känt såhär innan mig eller befinner sig i exakt likadana situationer just nu. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, för övervägde också att stanna kvar? Jag tänkte: jag kommer ju vara olycklig utan barnen så vad spelar det för roll om jag är olycklig nu i min relation för då är jag åtminstone olycklig med barn än olycklig utan barn? Men det går liksom inte. Vill som sagt inte gå in på allt som hänt mellan mig och pappan men i alla fall, känner igen mig i det du skriver så tack för att du tog dig tiden att skriva. Haha låter pretto men jag är ett vrak? :)
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 15:43
#28

Återställ Anmäl

Friger skrev 2022-07-28 15:18:00 följande:
Har nyligen skiljt mig... Helt uppenbart är det ett problem som är större för mammor än pappor enligt min vetenskapligt tvärsäkra bedömning baserad på två typ-exempel.

Mitt ex kommer och "hälsar på", "har vägarna förbi" osv när ungarna är hos mig. Låter henne hållas. Har ingen ny tjej som skulle ta illa upp. Är väl mest att jag blir lite avbruten i vardagen.

Tycker det är skoj när ungarna är hos mig. Men har inga problem när de är hos mamman.

Jag har tänkt på att det skulle vara en tröst att kunna göra så, åka förbi och hälsa på. Kanske äta middag tillsammans någon kväll eller att jag hämtar från skolan tidigare någon dag och kör hem barnen till honom or whatever. Skjutsar till en träning på pappaveckan eller vad fan vet jag. Men sen kanske han träffar en ny kvinna och då kanske det inte går längre? Så den tanken är bara en tröst tills jag tänker att den förmodligen inte kommer hålla :(
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 17:16
#36

Återställ Anmäl

Anonym (Nuet) skrev 2022-07-28 16:16:04 följande:
Just därför du inte ska tänka så mycket. Tankar är tankar, inget annat än illusioner. Varför är du i en framtid som inte har hänt än? Vad hjälper det att vara där redan nu? Det kanske blir helt annorlunda och då har du slösat din energi på något som aldrig hände. Sluta grubbla över allt som skulle kunna hända och alla scenarion det skulle kunna medföra. Du har ingen aning om hur det faktiskt blir, dina planer kanske håller, kanske inte, kanske du själv ändrar dig helt också och inte alls vill ta några hämtningar. Du kan inget annat göra än att leva idag, här och nu, imorgon eller nästa vecka har inte hänt än.
Kan man anlita dig som terapeut eller? Jag förbereder mig absolut på att allt det absolut värsta kommer inträffa... Men jag är inte helt dum i huvudet liksom, jag fattar ju också att jag hamnat i en kris liksom, i ett lite depressivt-tillstånd där jag har svårt att tänka klart. Ibland lyckas jag tänka att mer storsint, att det får bli som det blir och att huvudsaken är att barnen är friska och känner sig älskade. Och ibland tänker jag att barn dör i till exempel Ukraina (och andra länder) och att barn svälter i världen och då skäms jag över hur dåligt jag mår över min situation :( Men sen nästa stund börjar jag gråta över att tänka på hur jag säger hej då till barnen varje vecka och hur jag lider hela veckan av att inte kunna röra vid dom innan läggdags och att barnen ska undra vad jag gör och kanske sakna mig och tänk om han skaffar en ny kvinna som ogillar mig och allt blir ännu värre och bla bla då är huvudet igång igen och torterar mig till den gränsen där jag inte ens kan känna aptit längre och som att ingenting är kul om det inte involverar barnen? Och nu kommer jag säkert att få femtioelva kommentarer om att jag inte är en bra mamma för att jag mår så dåligt men jag tar helt ärligt inte åt mig för jag vet att jag är en bra mamma, jag råkar bara vara väldigt rädd för framtiden just nu. Och jag är besviken och ledsen och arg allt sådant som man får känna när man separerar antar jag? Men jag vill ju må bättre, annars hade jag inte skrivit den här tråden och sökt likasinnade.
Anonym (Isa) Trådstartaren

Thu 28 Jul 2022 17:48
#38

Återställ Anmäl

Anonym (J) skrev 2022-07-28 17:38:43 följande:
Hur gamla är barnen?

Vad spelar det för roll om dom är 2 och 6 eller 7 och 11 eller 8 och 13? Asså jag undrar, menar inte att låta otrevlig utan funderar över vad skillnaden blir eftersom
många frågar om åldern? Är det för att 7-7 är bra om barnen är lite äldre och 2-2-3 oftast rekommenderas testa när barnen är små?
Anonym (Isa) Trådstartaren

Fri 29 Jul 2022 13:43
#51

Återställ Anmäl

Till XXX och Där:

Tack så hemskt hemskt mycket för era svar! Det är precis sådana svar jag hoppades på när jag startade tråden, svar som känns lite hoppfulla och med konkreta idéer och bättre tankebanor. Igår mådde jag otroligt dåligt, grät nästan konstant hela kvällen. Försöka titta på en serie men var tvungen att pausa och gråta Flera gånger... Är väl chocken liksom, att livet ska bli så annorlunda mot vad jag hade tänkt och trott och föreställt mig. Idag känns det ungefär samma men har inte gråtit ännu så det är ju ett plus hehe? Asså jag förstår ju att jag brottas med katastroftankar. Jag har till och med tänkt: tänk om det här krigs-flyglarmet går och så är barnen hos pappan? Och då får hela kroppen panik!!!???
Anonym (Isa) Trådstartaren

Fri 29 Jul 2022 13:46
#52

Återställ Anmäl

Anonym (Alexandra) skrev 2022-07-29 13:41:17 följande:
Tror dock att det där är en rätt dålig idé. Då kan ju pappan lika gärna göra samma sak och skriva upp barnen på fotboll tre gånger i veckan + match på helgen, oavsett om det är TS vecka eller inte, som han prompt ska ta barnen till.

Det är väl en sak om föräldrarna kommer överens om att besök på den andres vecka är okej, men att göra såna saker för att sno åt sig extra tid med barnen låter som en väldigt dålig plan.
Mm jag hör vad du säger här? I mitt fall är pappan inte intresserad av hitta på saker med barnen och tar sällan några initativ över huvud taget, han arbetar mycket och har inte samma syn på att umgås med barnen som jag har, så i det här fallet tror jag tipset är bra.
Anonym (Isa) Trådstartaren

Fri 29 Jul 2022 13:48
#53

Återställ Anmäl

Anonym (....) skrev 2022-07-28 22:52:48 följande:
Exakt. Fattar inte varför ts har så svårt på att svara för det.
Ju mindre barnen är desto svårare kan det bli på många olika sätt.
Barnen är små. Dom är inte över 10 år. Det blev sånt jäkla fokus på åldern så tyckte det blev lite störigt.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka

Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka

INNEHÅLL