Minimalt rum till dotter,

Tänk, vad fort det går för att människor ska se något som självklart eller till och med ett måste, när det för bara några generationer sedan ansågs samma sak som lyx.

Det här med att barn måste ha egna rum, och som i det här fallet dessutom måste ha ett eget rum av en viss storlek, det är trots allt relativt nytt.

Jag kommer inte ihåg exakt sammanhanget, men jag pratade om det där med egna rum med en vän till mig som jobbar på Familj på socialtjänsten. Enligt henne så var det i deras (socialtjänstens) ögon inga som helst problem med att barn inte hade egna rum, men att de bör ha en egen säng. De har full förståelse för att det kan råda bostadsbrist och/eller att föräldrarna inte har ekonomi till en bostad med ett varsitt rum, speciellt om de inte har barnen på heltid.

I vårt förra hus hade vi färre sovrum och barnen fick dela rum två och två. När äldste sonen kom upp i tonåren gjorde vi om en klädkammare till rum åt honom. Det fanns ett litet fönster, och vi platsbyggde en loftsäng, och under den var arbetsplatsen. Det funkade utmärkt.