Hur svarar jag på barnens frågor?

Låter som att det är pappan som får barnen att ställa såna frågor. Tänker att du svarar tydligt och neutralt bara, att pappa kommer inte hem mer, vi ska bo utan pappa nu. Svara att du inte älskar pappa mer och om man inte älskar nån kan man inte gifta sig.

Har inte själv separerat men jag tänker att du bara behöver svara ärligt (utan att gå in på vems "fel" det är eller så) och bekräfta deras känslor/sorg/behov av diskussion. Tyvärr kanske tyngre för dig i vissa stunder? 

Pappa kommer inte bo här mer, men ni ska sova hos honom ibland (anpassat efter hur planen ser ut, såklart). 
Ibland slutar vuxna vara kära och behöver bo ifrån varandra (men man slutar aldrig älska sina barn). 
Nej, vi ska inte gifta oss. 
Både jag, pappa och syskon är fortfarande din familj. 

Barn behöver hjälp att tolka situationen och hjälp att få reda på hur världen fungerar.

Jag tänker att det behöver ta tid för polletten att trilla ner för vissa och att det kan vara såväl barnets egna frågor som frågor från andra, såsom pappan, barnets vänner osv.

Du gör rätt som försöker vara neutral och du behöver också vara tydlig med vad en separation faktiskt betyder. För det är ett vuxet begrepp.

Självklart blir du stressad av barnets frågor, men tänk bara på att försöka hålla det hela på en konkret nivå och fortsatt ge lagom information och bekräfta att det är okej att fundera och vilja veta, men att vissa saker är mellan deras pappa och dig 

Glöm inte att man behöver våga prata med sina barn om de svåra frågorna efter en skilsmässa även om kidsen är tonåringar.

Är så lätt att prata massor med vänner men inget om det känsliga med barnen vars liv också vänds upp o ner. 

Men det är verkligen en balansgång. Man behöver prata med sina barn, men man behöver också bolla med vuxna. Det är olika saker.

Jag tänker att om det kommer väldigt mycket frågor om vuxenrelationen från barnen, så är det viktigt att vara tydlig med att faktiskt prata om det som berör barnen, snarare än att gräva ned sig i varför just detta förhållande inte höll och på just vilket sätt det inte är rimligt med återförening med den andra föräldern.

Nu handlar ju tråden inte om tonåringar, så jag vet inte riktigt vad du vill ha sagt.

Mamma och pappa bor inte tillsammans längre utan kommer att bo på olika ställen, vi är inte ett par längre och kommer inte att gifta oss. Ibland räcker inte kärleken till när man tycker väldigt olika om viktiga saker, och då är det bättre att gå skilda vägar.

Jag pratade mycket om att jag var en dålig och arg pappa hela tiden när jag levde med deras mamma och att jag ville vara lycklig för att också kunna vara en bättre pappa. Och jag var extremt noga med att berätta att det inte på något vis var deras fel vilket många barn tror.

Sen var jag och mitt ex helt överens om att sätta barnen i första rummet även om vi var djupt oense. Sen ägnade jag mig väldigt mycket åt barnen och försökte bygga ett nytt normalt åt oss. Nu sju år senare är vi del av en ny bonusfamilj och jag är övertygad om att de inte skulle vilja gå tillbaka till det vi hade innan.

Tack för alla svar!! Blir så glad över att ni tagit er tid. 

Min äldsta har en språkstörning och det är inte alltid lätt för mig att veta vilken nivå jag kan lägga mig på. Den yngsta vet jag inte om han ens har förstått. Ibland ställer min äldsta son djupa frågor som jag inte är beredd på  

Det är jag som inducerat separationen, pappan har i stort sett aldrig varit en del av vår familj även om vi varit ett par  och bott ihop. För barnen blir det här egentligen inte ngn större skillnad då han aldrig intresserade sig för dem Och var borta i längre perioder. När han var hemma var han alltid upptagen och pratade i telefon eller sov, det är så barnen ser på honom. 

Umgänget är svårt, han tycker att jag domderar men han har fått välja fritt men dyker inte upp. Efter en månad utan att barnen träffat hnm så är det första den äldsta sonen säger när han träffar sin pappa ?varför är du här??.
pappans boende är inte barnanpassat och han kan av praktiska skäl inte transportera sig och barnen hem till sig själv. dessutom pga av hur deras relation sett ut i kombo med pappans problematik så vill jag inte barnen övernattar där. Så allt är SÅ svårt. 

Tack till alla som svarat det betyder så mkt för mig. 

Mitt ex har noll förståelse för grundläggande behov hos barnen och vad som krävs av honom. Han vill helt plötsligt ha en stor roll i barnensliv trots att han har noll anknytning till den yngsta. Pappans svårigheter ska han lösa själv och tackar nej till vård han behöver. 

Du skriver att du är mitt i en svår separation. Visst alla separationer är svåra men läser man det du skriver så har ni ju levt som separerade redan. Vad är det som du tycker är extra svårt för er?
Ingen provokation, jag bara undrar?