TrueResolution skrev 2022-09-01 12:38:41 följande:
Hopplöshet är det minsta man kan kalla det.
Vi började för något år sedan snart att "sluta skydda" oss och var så redo men sen hände inget månad efter månad. Tänkte i somras att nu för vi börja planera aktivt så det händer något med både ägglossningstester och timing men när inget händer då heller blir man uppgiven varje månad.
Skrev i en annan grupp nyligen med om detta. Om att kastas mellan det här hoppet och hopplösheten varje månad. Att man från en månad till en annan glömmer bort vilken berg&dalbana av känslor det är när man slits mellan dessa känslor högt och lågt. Hur handskas andra med dessa känslor? Att ena sekunden känna kroppen fyllas med hopp och "nu händer det" & sväva bort i drömmar om familj, välja barnvagn och känna ständig oro över en liten bebis. För att nästa dag träffas i ansiktet av hopplösheten och se bilden och drömmarna brinna upp framför en.
Man letar febrilt efter minsta symptom samtidigt som man avfärdar dem lika snabbt om man faktiskt känner något. Man testar dötidigt trots att man vet att det omöjligt kan visa något ändå blir man lika besviken när det faktiskt inte visar något. Kom igen hjärnan?
Själv sitter man här med hjärtat i händerna varje månad mellan ÄL och BIM och ser det sakta förtvina i väntan på att ett mirakel ska ske samtidigt som man gör allt man kan, månad efter månad efter månad. Man blir bara trött, så in i helvetes trött på alla dessa känslor och denna väntan. Så trött.
Ja man hör ju om alla andra som det går på första eller andra försöket för, men en annan bara tragglar på....
Ja det här med att leta symptom, man blir ju tokig....Precis innan jag ska ha mens tappar jag alltid hoppet och sen innan ägglossning får man upp hoppet igen och tänker att "den häääär månaden kanske det går"
Är det någon här inne som testat progestoronkräm? Funderar på att testa det nästa cykel :)
