TrueResolution skrev 2022-09-01 12:38:41 följande:
Hopplöshet är det minsta man kan kalla det.
Vi började för något år sedan snart att "sluta skydda" oss och var så redo men sen hände inget månad efter månad. Tänkte i somras att nu för vi börja planera aktivt så det händer något med både ägglossningstester och timing men när inget händer då heller blir man uppgiven varje månad.
Skrev i en annan grupp nyligen med om detta. Om att kastas mellan det här hoppet och hopplösheten varje månad. Att man från en månad till en annan glömmer bort vilken berg&dalbana av känslor det är när man slits mellan dessa känslor högt och lågt. Hur handskas andra med dessa känslor? Att ena sekunden känna kroppen fyllas med hopp och "nu händer det" & sväva bort i drömmar om familj, välja barnvagn och känna ständig oro över en liten bebis. För att nästa dag träffas i ansiktet av hopplösheten och se bilden och drömmarna brinna upp framför en.
Man letar febrilt efter minsta symptom samtidigt som man avfärdar dem lika snabbt om man faktiskt känner något. Man testar dötidigt trots att man vet att det omöjligt kan visa något ändå blir man lika besviken när det faktiskt inte visar något. Kom igen hjärnan?
Själv sitter man här med hjärtat i händerna varje månad mellan ÄL och BIM och ser det sakta förtvina i väntan på att ett mirakel ska ske samtidigt som man gör allt man kan, månad efter månad efter månad. Man blir bara trött, så in i helvetes trött på alla dessa känslor och denna väntan. Så trött.
Jag känner igen mig i varje ord! Otroligt fint skrivet! Vi slutade också skydda oss för ett år sedan "händer det så händer det".
Men ju mer veckorna och första månaderna gick så blev besvikelsen stor för båda när mensen kom. Det var då vi insåg att vi verkligen ville detta tillsammans och började då aktivt försöka, i stället för att lita på slumpen.
Sen har månaderna gått och nu börjar det bli tungt på riktig. Dina ord träffar rakt i hjärtat 
Jag vill vara cool och inte ryckas med i den här bergodalbanan som sker i kroppen varje månad. Men känslorna är så intensiva både pirret och förväntningarna samt den trötta hopplösheten som kommit efteråt.
Det är så otroligt skönt att läsa era andras inlägg och tankar och att man inte är tokig trots att man är i början av resan. Att flera är testomaner, känner djupa dalar, googlar och läser trådar på familjeliv!