Bonusfamiljproblem?

Jag har varit i en väldigt lik sits.
För att göra en lång historia kort:
Mannens ex betedde sig exakt så som du beskriver att din sambos ex beter sig. Min dåvarande sambo strök henne medhårs för att undvika konflikt. Detta resulterade i att situationen blev mer och mer absurd över tid.
Tillslut nådde situationen en slags gräns där min dåvarande sambo behövde sätta ned foten, inte bara en gång, utan konsekvent med krav om att hans ex skulle börja bete sig som en vuxen människa, krav om att hon skulle sätta barnets bästa i främsta rummet istället för hennes egos bästa, som det hade sett ut fram tills dess. Min dåvarande sambo gjorde klart för exet att han ville ha en formell relation med henne som co-parent och inget annat, att all kommunikation som skedde dem emellan skulle vara högst saklig och relevant för situationen som sådan.
Min dåvarande sambos ex slog då bakut. Hon valde att starta en vårdnadstvist.
Vårdnadstvisten mynnade inte ut i något speciellt. Allt skulle fortgå som innan: gemensam vårdnad, växelvist boende varannan vecka. Pinsamt för min dåvarande sambos ex som startade en vårdnadstvist helt i onödan.
Så, blev inte allt frid och fröjd efter detta då?
Svaret är nej. Min dåvarande sambos ex fortsatte som innan, inte gentemot min dåvarande sambo, utan nu lade hon allt sitt krut på att vända barnet emot oss. När någon gör allt för att vända ett barn emot dig så måste man göra allt man kan för att göra tillvaron för barnet så optimal som möjlig, så PERFEKT som möjlig. Under denna tid vrängde jag mig ut och in för att ge barnet mitt allt, jag servade dag som natt. Min sambo gjorde inte det. Han resonerade som så att han inte ville låta exets beteende påverka hur han skulle vara. Jag var villig att ge mitt allt till hans barn, men han var inte kapabel att göra detsamma, han var inte kapabel till att steppa upp ytterligare och göra det som situationen krävde. Detta gjorde att jag tappade lusten och kärleken till honom. Tillslut fanns ingen annan utväg för mig än att lämna honom. Mitt hjärta fanns hos barnet, men jag insåg att jag inte skulle kunna fortsätta i den relationen utan att gå under själv.

Idag har jag ett jättebra liv med den bästa mannen som finns (enligt mig) och vårt barn. Minnena smärtar dock fortfarande och den kärlek jag kände till hans barn har aldrig dött, inte ens nu 10 år senare. Min dåvarande sambo sa att om jag lämnade honom så skulle jag aldrig få se hans barn igen. Och så blev det.