Mitt ”utbrända” ex

Ja man kan vara påverkad i flera år efteråt. Vissa saker, tex att behöva vila efter mycket intryck och mycket folk, kan också vara personlighetsdrag. 

En del av sakerna låter knappast som en brist utan som att du vill ha det på ditt sätt. Andra, som att inte hjälpa till med läxor och dyslexi, är en brist som förälder men innebär ju just att du tyvärr är tvungen att kompensera. Ytterligare andra låter mer som klassiska saker där ansvar (tyvärr) oftast hamnar på mamman. 

Ni lever ju inte längre ihop så även om jag förstår att du vill annat för barnen så försök låta bli att störa dig. Huruvida han tränar eller har jobb, har du inte med att göra. 

Fy vad taskigt att ens ifrågasätta något sådant.

Ja ts, det kan ta många år. Det är nu nio år sedan jag blev utbränd och jag mår fortfarande dåligt av stresspåslag eller vissa situationer eller bara tuffa dagar.

Om man vänder på det du skrivit om så gör han många bra saker med barnen och du klagar på en del saker som inte alls spelar någon roll, som att han bara tar dem till lantstället men inte på "semester". Han behöver inte lästräna ert barn, dyslexi går faktiskt inte att träna på så sätt och den lilla insats han skulle göra är verkligen en droppe i havet.

För mycket skärmtid är dåligt för alla barn, att bara sitta inne likaså, men det är många som lever så utan att man anser att barnen far illa för det. Acceptera att det är så hans liv ser ut och fokusera mer på ditt eget!

Du hade biljetter till en nöjespark som du inte kunde utnyttja med barnen på hela sommaren? Hur kommer det sig?

Vad du räknar i aktiviterer (dit räknas tydligen inte skogspromenader, biobesök eller semester på familjens lantställe), vad han lagar för mat (10 maträtter innebär alltså upprepning var 4-6e vecka om jag räknar rätt?) och huruvida han inreder ett hus på landstället. 

Ni verkar vilja (eller tvingas om det är så för hans del) leva på olika sätt och det kan vara helt ok. 

Visst kan träning och jobb i vissa fall hjälpa måendet men det är som sagt inte nåt du behöver ta ställning till. 

Instämmer i detta! Vissa saker är bara att acceptera och där kanske du kan tänka att det för någon generation sen inte alls var ovanligt att mest vara hemma på semestern. Det kan ha sin charm det med och kan verkligen behövas i vår stressade tillvaro. Att han dessutom har tillgång till ett lantställe är ju trots allt rätt lyxigt, det blir miljöombyte också. Du kanske får se det som att du får fixa de upplevelser du tycker är viktig och roliga att göra. Men du kan inte ha en enda lång radda av upplevelser på dina veckor utan får också ha lugna perioder där barnen inte gör så mycket. Detta mår de inte dåligt av. Jag tänker att det finns en ekonomisk aspekt också. Är han sjukskriven (?) så lär han ju inte ha så mycket pengar att röra sig med. Det är nog bara att acceptera. 

Men detta med läxorna är ju problematiskt och det låter helt klart som att du fått ta ett väldigt stort ansvar. Är det värt det så att barnen ändå har en nära relation med sin pappa? Vad tycker barnen själva? Om du utgår från att detta inte kommer förändras utan så här lever han, så tror jag det blir lite lättare att se klart på situationen. För då finns det bara två alternativ: ta det goda med det onda och acceptera att du gör mest. Eller kanske gå över till att de ses varannan helg istället. 

Jag har varit i en liknande situation och stångade mig blodig för att det skulle funka på pappans veckor. Men det gick inte. Efter många år började barnen istället bo hos mig på heltid. De har idag en fin relation till sin pappa och träffar honom varannan helg. Då kan han vara den pappan han vill vara och hans brister påverkar inte deras skolgång etc. Men detta är ju inte en lätt fråga - det handlar om att se vad som är nödvändigt i barnens liv, hur detta kan tillgodoses och hur alla ställer sig till en annat uppdelning av boende. Mina barn var väldigt oroliga för att tappa kontakten med pappa, och det är ju inte konstigt eftersom de av naturliga skäl inte kunde se honom styra upp situationen. Pappan var också rädd för precis samma sak. Men som sagt, det blev mycket bra för alla inblandade. 

Kanske kan ni prata med någon utomstående om detta? Familjerådgivning t ex? 

Nej det är inte normalt, alltså i bemärkelsen inte friskt. Men det är säkert inte något han aktivt väljer utan han mår antagligen så här dåligt. Så jag tycker du ska utgå från det. Om du fick reda på att han har en bestående funktionsnedsättning och inte kommer klara allt du önskar - hur skulle du göra då? Utgå från det du sett (ingen förändring, klarar vissa saker men itne andra, har barnen varannan vecka) och fundera utifrån det. Det kommer inte hjälpa att bråka eller pressa (även om jag förstår att det känns för jävligt) utan hans förändring måste han själva komma fram till att han önskar. Du kan bara fatta ett beslut baserat på vad du ser. Och verkligen: kolla tid för familjeråd . Det är guld värt att få en utomståendes syn på det hela. 

Har du försökt prata med honom om hans föräldraskap? Är det din nivå som gäller eller finns det något mittemellan? Vad han gör annars har du inte löngre med att göra. Barn behlber heller inte aktivera dygnet runt. Ingen har dött av att ha det lite långtråkigt, faktiskt vila och ha egentid med dem själva. Behöver inte vara latjolajban lådan hela tiden. Om du upplevt psykisk ohälsa skulle dununge säga att rycka upp sig, ta sig i kragen mm. Han behöver stöd och push från vården eller annat håll för att ta sig ur sitt mående. Set ör bara upp till honom. Du får vara hur frustrerad du vill men dunharbinre med det att göra. Tycker du att det barkar iväg kan du göra en orosanmälan på honom. Visst det ligger mycket ansvar på dig. Det brukar bli det på mammorna. Låter du honom ta eget ansvar eller dikterar du villkoren. Kan ni samarbeta kring barnen. Du får nog ta ett par steg bakåt och låta honom greja. Du måste vänta in honom. Stötta och inte stjälpa på de områden ni har gemensamt nu. Du gör ditt och han sitt. 

Okej jag får lugna ner mig lite men jag tar själv åt mig. Jag har sedan jag var 15 knappt fungerat överhuvudtaget och du kommer här och i princip stampar på utbrända. Att träna löser allt tydligen för att få mer energi.

Att träna finns inte ens på kartan om man är riktigt nerkörd. Att ens gå upp på morgonen är fasen jobbigt. Ta på sig kläder. Gå ut. Handla. laga mat. 

Snälla, det är inget man liksom ens väljer. Du kan själv hamna där.