Mitt ”utbrända” ex
För fyra år sedan blev mina barns pappa utbränd och sa upp sig från sitt jobb. Jag betvivlar inte att han mådde dåligt men han mår fortfarande dåligt och det går ut över mig och barnen. Han har barnen varannan vecka och de gör verkligen ingenting tillsammans, sitter i var sitt rum i hemmet och spelar dator.
Under sommaren har de varit och badat en gång och varit på bio en gång. En vecka var de på hans familjs lantställe. Där skulle han kunna få inreda en byggnad till en liten lägenhet så de kan vara där mer men det gör han inte för han vill inte spendera så mycket tid med sina syskon.
De har inte varit på någon semester på fem år förutom till det där lantstället. De tar ibland korta promenader i en skog i närheten men är aldrig ute på längre utflykter.
Han har inte koll på barnens läxor och gör ingen lästräning med vårt barn som har dyslexi. Han har en reportoar på mindre än tio maträtter.
När vi pratar om barnen och aktiviteter säger han bara att han inte får med dem ut. Eller så är det för stojigt så han själv inte orkar. Han säger att han är ljud, ljus och stresskänslig. Om han umgås med för mycket främmande människor måste han vila i flera dagar. Jag hade biljetter till en nöjespark som jag inte kunde utnyttja men han tackade nej för det var för jobbigt med allt stök.
Jag har hand om skolkontakter, inköp av ytterkläder, att barnen kommer till frisören och ev läkarbesök. Påminner honom om särskilda aktiviteter eller lediga dagar osv på hans veckor.
Jag börjar bli jäkligt less på detta. Att ensam ansvara för att barnen ska få i sig andra upplevelser än bara dator dator dator. Less på att aldrig kunna släppa kontrollen på hans veckor. Men framförallt less på att han inte gör något åt sin situation. Han går inte i terapi, tränar inte, tar ingen medicin. Han är så slö, grottar runt i sin lägenhet och jag får klaustrofobi av att bara höra hans röst ibland.
Är det rimligt att vara så här påverkas fyra år efter en utbrändhet? Eller är han bara lat?