När en kvinna blir gravid är det vanligt att släkten blir sjuka i huvudet då?

Sjuka i huvudet är väldigt dramatiskt beskrivet.

Snarare du som tar åt dig för mycket.

Herregud, jag skulle bli tokig på det där beteendet! 

Är det släkternas första barnbarn? Kan ju förstå att det blir lite extra hajpat då, men det där är över alla gränser. Låter som att ni behöver sätta ner fötterna mot båda släkterna/föräldraparen och markera att det är ni som bestämmer var ni bor, vad barnet och ni heter och att det inte kommer att användas några som helst lagrelaterade plagg eller annat till barnet så länge de beter sig sådär (eller alls, det är ju helt upp till er). 

Jag skulle också på ren reflex fundera på annat namn! Det jag dock skulle göra är att verkligen inte ta släktnamnen från ena sidan utan att ta släktnamn från andra, eftersom det antagligen skulle göra båda era familjer galna. Så hellre inga än ett liksom.

Du skriver man, har ni olika efternamn idag? 

Jag tycker släktnamn är roliga att fortsätta med men det är såklart upp till er föräldrar vad barnet ska heta. 

Fotbollslag hade jag inte fäst nån vikt vid, att köpa saker är ju ofta ett tecken på engagemang och är släkten fotbollsintresserad så... 

Har ni ens en plan på att flytta? 

Jag skulle inte kalla det sjukt i huvudet men lite gränslöst. Försök låta det rinna av. 

Min son har släktnamn från båda sidor som andranamn, dottern har namn från min släkt men vi har inget uttalat släktnamn för tjejer. 

Ja, det är vanligt att släktingar blir tokiga, framförallt vid första.

För att överleva behöver du och din man lära er vara ett team samt skita i vad andra tycker

Haha,  ja, våra släktingar har också blivit tyck-mycken sen vi gick ut med att jag var gravid.  Namnförslag så det står härliga till, så ungen döps efter någon i någon släkt, ängsliga frågor om huruvida vi verkligen ska bo kvar i Stockholm (där vi båda är födda, men farligt) och inte flytta till Småland/Öland/Bohuslän/Dalarna/Norrbotten istället (utspridda släkter), säger att vi måste fostra ett hockeyproffs/hästtok,  lära barnet xyz om släkting abc,  amningsråd, babynesting,  mm mm mm.

Jag skrattar och säger att det blir nog bra.  Allt i sinom tid.  Den enda jag inte skrattar åt /med är min moster som hönsar rejält runt mig.  Hon är tyvärr ofrivilligt barnlös och har fätt inte mindre än 5 missfall efter v 25 under sitt liv och eftersom jag är enda barnet till mamma och det bara är de två så är moster extra nojig över mig. 

Äsch, dom är glada och entusiastiska och vill känna att dom är med på något sätt och försöker hjälpa er, låt dom hållas. Tacka för alla fina fotbollssaker (det var säkert jättekul att köpa för släkten) och goda råd.
Tack, bra tips, vi får väl se hur det blir - är alltid ett bra svar. Sen gör ni naturligtvis precis som ni vill. Jo Göran är verkligen jättefint, men vi tyckte ändå att Tobias passade bättre.   

Lugn bara. Det lugnar sig så småningom. Tycks vara första barnbarnet på båda sidor? När jag väntade min äldsta son som var den första killen på pappans sida så blev de som tokiga! Samma där med släktnamn. Både för och efternamn. Det jobbiga var att hans farfar dessutom var döende så jag kände verkligen trycket från dem. Han skulle ju självklart ha både för och efternamn efter honom. Så han har farfars förnamn som mellannamn och sin pappas efternamn ( vi var inte gifta ) så farfar kunde dö lugn med att namnet gick vidare. Innan han ens var född så hade han i princip allt han kunde tänkas behöva upp till 15 år typ. 
Men där var båda sidor lika aktiva. På BB så kom en barnmorska in efter några timmar och bad min sambo ringa både svärmor och min mor och be dem sluta ringa stup i ett för att fråga hur det går ( före mobiltelefoner fanns).  Alla goda råd ang amning, sovning mm tog jag med en klackspark och vi gjorde som vi kände för vilket fick dem till slut att lugna ner sig. Men en viss rivalitet mellan min mor och svärmor när det gällde att få vara barnvakt fick vi leva med så länge han var bebis. När han lärt sig springa och blev rätt vild så lugnade det sig också kan man säga. 
Men jag har en viss förståelse då han var första barnbarnet på min sida och dessutom blev en stor tröst hos min sambos familj då farfar var döende och dog straxt efter han föddes. 
Så ta det bara lugnt. De kommer acceptera era val oavsett hur ni väljer namn och boende till slut. 
Var bara tydliga med att ni förstått deras önskningar men kommer göra era egna val i allt som gäller ert barn och familj. 
GRATTIS till barnet och lycka till!

Håller nog med TS, det där låter ganska hysteriskt. Jag är själv både morfar o farfar, men jag har haft som målsättning att inte försöka påverka angående släktnamn eller bostadsort eller fotbollslag.

Jag har åsikter och önskningar - men dom håller jag för mig själv eller delar med min hustru - Men mina barns val är deras val och inget jag ska lägga mig i. Men om nån av dom skulle få för sig att flytta väldigt långt bort skulle jag nog inte kunna hålla tyst. Då skulle jag ha synpunkter.
Umgänget med barn och barnbarn är bland det allra viktigaste i livet just nu..

Ja en del blir lite "over board", men det kommer ju lugna sig. Ta inga diskussioner , det är ju flera månader kvar innan barnet ens finns.

Håll namnplaner för er själva är ett gott råd! Om någon tjatar, säg bara att ni inte bestämt något än utan väntar tills ni faktiskt ser barnet, och känner då vad som kan bli rätt. 
Just namn verkar vara oerhört känsligt för många. Har någon fått för sig att man "lovat" ta ex farfars namn och sen inte gör det blir det lätt surt ett tag. 

Allt annat trams om vilken stadsdel man ska bo i osv bestämmer givetvis ni och ingen annan. 
Får ni fotbollskläder ni inte vill ha så lägg det på hög bara. ge bort den senare när barnet ändå är för stort för den storleken. 

Vår son var det första barnbarnet, på bägge sidor. Oj, vilket engagemang, vi fick förslag, råd, tips och framförallt leksaker och kläder som skulle räckt till en hel dagisgrupp. Vad gör man? Allt gjordes ju med den största välvilja. Vi tackade, tog emot, föreslog egna namn. Vi föreslog ofta helt vansinniga namn. Så där höll vi på hela tiden. Vi skojade glatt och välvilligt om deras engagemang. Nu har vi fantastiska far- och morföräldrar. Alldeles lagom engagerade, vi vet att de skulle släppa allt de planerat om deras barnbarn behöver dem. 

Med andra ord, de mesta av tokigheterna går över.