Ska småbarn uppmuntras till att vilja vinna tävlingar?

Att uppmuntra mina småbarn till att bli tävlingsinriktade små vildar gör jag inte. Det är de av naturen ändå. Vi tävlar enbart där alla ges samma förutsättningar till att vinna, exempelvis Fia som baseras på tur eller ringkastning där mamma och pappa får stå längre bak. 

Har inga problem med att konstratera att lillebror vann, mamma kom tvåa och storasyster kom trea.... men lägger ingen tyngd vid det och lägger istället tyngden på hur skoj det var att få umgås och hur duktiga alla var. 

Att fråga vem som vann är i grunden helt ok för mig, men man bör vara lättsam med det och med småbarn skulle jag i första hand fråga om de haft skoj. 

Nej.Inte alls, om det inte kommer upp av sig själv. Om barnet är ledsen för hen inte vann, pratar jag om att det viktiga är att ha kul och/eller att alla är bra på olika saker och/eller att man inte kan vinnar varje gång - beroende på situationen.
Men småbarn har jag spelat sällskapsspel, men aldrig några där någon vinnar. De vi har och har haft är spel där man spelar tillsammans, utan vinnare. I alla fall inte så att de människor som spelar tävlar mot varandra, utan att man tillsammans vinnar eller förlorar mot en figur i spelet tex.

Nej, skulle aldrig falla mig in.

Nej, men barnet kollar gärna vems hög som är större och sedan gnäller för det brukar vara min.

Fast ni tävlar ju inte när ni spelar spel, så för dig är det en ickefråga.  svara bara att ni inte tävlade.
Sedan kommer ju barnen att bli medvetna om att man även kan tävla, men så länge de inte bryr sig utan bara ser det som en kul aktivitet så kör på det. 

Nej vi tävlar inte, men tänker när andra kommer och frågar inför barnen vem som vann då barnen berättat vi spelat något. Då väcks kanske tankarna om att det verkar viktigt vem som vinner? Rädd att den som då oftast inte vinner börjar inse det och inte tycker det är lika roligt längre. 

Eller egentligen inte bara pga någon inte vinner alltid. Utan även för den som i andras ögon vinner ska inte behöva höra det, då förstår det barnet att en annan gång då det inte vinner är det inte lika bra. Vill ju inte ta bort glädjen för att bara spela genom fokus på vinst eller ej

När jag spelar med mindre barn förlorar jag ofta med flit så gör de flesta vuxna i min närhet. Jag tror det är viktigt att det är viktigt att barn lär sig vara både bra vinnare och förlorare, tävlingsinriktan är i grunden en bra egenskap. Men som vuxen kan man inte tävla med ett barn (om det inte handlar om ren tur) självklart är en vuxen bättre på det mesta. 

Att lära barn vara bra vinnare OCH bra förlorare känns som en viktig del av uppfostran. Att lära barnen att man kan ha roligt och spela, och efteråt gratulera vinnaren utan att det behöver bli en större grej av det. Vem som vinner är ju inte speciellt viktigt, men jag tycker att det är viktigt att lära barn att kunna vara glada för andras skull. 

Pojken spelade basket ett par år där de inte räknade poängen, således inte heller vilka som vann. I äldre forskoleålder tyckte han själv det var meningslost. Jag ser ju till viss del en vits, men alla vi foräldrar hade ju även vi mycket svårt att applådera etc och visa samma uppskattning for det andra laget som for vårt eget lag. Det ligger djupt rotat att man vill vinna, och då är jag själv ingen tävlingsmänniska alls. For lite äldre barn är det en motiveringsfaktor jag inte skulle vilja vara utan, men kan inte säga exakt var åldersgränsen går. Kanske när de själva känner de vill vinna?

Ja vi tävlar mycket. I riktigt tidiga år, typ från 1-2 årsåldern, var det för att få honom att göra saker, tex klä på sig ä, äta upp eller gå hem från lekplatsen. Självklart lät vi honom alltid vinna. 

Från ca 5 år pratade vi mer medvetet om att vinna och förlora, hur man är en god vinnare genom att inte retas  och god förlorare genom att inte sura och att skaka hand och tacka för matchen. I den åldern började sonen också med båda tennis och schack, och i och med det pratade vi mycket om vikten av att träna/öva för att bli bättre, att man kan lära sig mycket när man förlorar och att det viktigaste till syvende och sist är att man har roligt. 

Vi räknade mycket tex hur många par man fått i memory eller hur många gånger man skjutit på bollen innan miss, helt enkelt för att det är ett bra tillfälle at öva matte. Och inte bara genom att räkna utan genom att sen också fråga vilket som är mest, hur många fler du har än mig osv. 

När barnen var i förskoleåldern hade vi som regel att vi inte tävlade inom familjen. Detta på förekommen anledning då de hade börjat tävla om ALLT och det blev stressigt. Kompetetiv tandborstning, någon?

Vi hade kooperativa spel och lekar när alla var med och sparade spel där man kunde vinna och förlora till när vi var en och en med ett barn i taget (så att de  kunde få lite träning i att vinna och förlora, men kanske främst få chansen att vinna över en förälder en massa gånger).

På förskolan och med andra barn tävlade de ibland och hade spel och lekar med vinnare och förlorare. De har fixat det bra.