Du har läst en artikelserie i DN eller SvD och kallar det ?hör så mycket?. Har aldrig hört det. Känner flera som har barn med diagnoser och elände men aldrig att jag hört någon ångra dem.
Jag har tre barn och har aldrig ångrat mig en dag! Älskar?t.
Det är ju jätte fint att några av er uttrycker att ni blivit av med ångest, dåligt mående och hittat någon slags mening med livet när ni skaffat barn.
Men ett misstag här, är att lyfta fram det på ett vis som lätt kan tolkas som att dom som ej har barn. Kämpar med sådant som ni kämpade med. Detta kan givetvis vara sant. Att andra, barnfria sliter med dom där sakerna. Men det är inte en naturlag att det ser ut så. Lika lite är det en garanterad lösning för att bota ångest, dåligt mående och problem med att finna mening med livet på ett tillfredställande plan att skaffa barn.
Det beror väl på att alla, både kvinnor som män 35+ som åtminstone jag känner som är barnlösa inte mår bra psykiskt på ett eller annat sätt.
Lite skillnad på att vara 25 och älska att vara barnlös och 45. Känner ingen.
(Bella) Det beror väl på att alla, både kvinnor som män 35+ som åtminstone jag känner som är barnlösa inte mår bra psykiskt på ett eller annat sätt.
Jasså? Hur många känner du då, på ett så pass förtroligt vis att du har fullständig insyn i hela deras känsloliv? Sedan är det faktiskt så, detta är fakta, att en människas känsloliv aldrig kan vara statiskt. Det kommer att fluktuera. Ibland pga yttre omständigheter, ibland av interna omständigheter. Barn är ingen magisk sköld mot detta. Som person måste du lära dig att hantera olika känslor, om du vill ha riktig stabilitet i ditt liv.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag mår psykiskt bra. Har en rejäl mental styrka och tålighet. Känner glädje och tacksamhet för livet, och finner anledning till att uppskatta livet varje dag. Detta trotts att det samtidigt är tufft, då Covid-19 fullständigt slagit undan benen på mig och man slitit med Postcovid i snart 2 år. Samt att jag fått ytterligare problem efter en ny infektion nu i Maj som satt sig på hjärtat. Klart man kan bli ledsen över detta, och sörja den livsstil som tagits ifrån mig. Undra hur framtiden kommer att se ut. Men detta är grejen, man måste inte fastna i det där. Man möter känslan när den kommer, är i känslan en stund, rör sig upp ur känslan och går vidare = resten av dagen är oberörd, och där finns inget som förhindrar att man känner sig glad och tillfreds.
Jag har inga barn. 35+ och kvinna. Hade inte det lätt som barn, tonåring eller i yngre tjugoårsåldern. Så mina depressiva perioder har varit tidigare i mitt liv. Inte nu. Har mått psykiskt bra i 8 år.
Sambon har ångest. Men det är knappast relaterat till barn, utan faktumet att han är odiagnostiserad och obehandlad ADHD, och vuxenpsykiatrin tycker han mer eller mindre ska ha gått in i väggen och lagt sig på ett tågspår innan dom kan tänka sig att utreda honom. Ångesten i hans fall handlar om ett huvud som aldrig håller käften, och det är 10 tankar samtidigt som far runt. Skulle inte bli ett dugg bättre på den fronten för honom om vi hade skaffat ett barn.
Det jag värjer mig mot här är det naiva svartvita tänkandet. Folk kan må dåligt eller bra av väldigt många olika orsaker. Om man har stark barnlängtan och inga barn har, och mår dåligt, så är det troligtvis att avsaknaden av barn har något med det att göra. Men att förutsätta att någon som mår dåligt och som inte har barn, måste må så pga det? Speciellt om där då inte ens finns en barnlängtan hos personen? Det blir lite löjligt.