Ångrar att ni inre skaffade barn?

Det är många barnfria som ska tycka till om dom som har barn också, som ska påpeka hela tiden hur synd dom tycker om föräldrar som får slita i vardagen medan dom själva bara har sig själva att tänka på. 
Det handlar kanske inte om att klanka ner på andras val utan mer att man vill få andra att förstå vad dom går miste om för att man själv tycker att det är så fantastiskt. 

Själv väntade jag länge med att skaffa barn för att jag aldrig fick den där barnlängtan, men på grund av åldern var det lite nu eller aldrig och då valde vi att skaffa barn och jag är så tacksam över att jag tog det beslutet! Visst, det är skitjobbigt ibland men kärleken till barnen är större än något och jag mår så mycket bättre psykiskt. Har aldrig ångest längre och varje dag känns viktig och innehållsrik. Till och med måndagar uppskattar jag numera. Jag är verkligen en lyckligare människa sedan jag fick barn. 

Såg också den där märkliga intervjun hos Malou.  Med en kvinna som berättar att hon ångrade sitt föräldraskap. Hon hade inte bara skaffat ett utan två barn. Hur man kan ångra två personer som man älskar kan jag inte förstå och dessutom offentligt berätta om det så de kan höra det. Föräldraskapet och barnen hänger ju ihop.  De var inte värda den uppoffringen,  det är faktiskt det hon säger. Ändå ser hon sig som en bra mamma.
För mig går dessa saker inte att separera.  Jag älskar mitt barn och ja ibland är det skitobbigt att ha barn men jag kan inte ångra den jag älskar mest av allt. Det är för mig en omöjlig tanke.

Precis som folk som blivit "frälsta" alltså. Innan de fann Jesus/random religion/sekt så hade deras liv ingen mening och de var sämre människor... tack vare religionen har de blivit bättre människor, funnit mening och kärlek och vägrar lyssna på andras perspektiv då de anser sig sitta på sanningen om livet.