Utvecklingssamtal i skolan - för vems skull?

Men ja!!! Helt värdelöst och slöseri av min tid att gå på dessa samtal. Lik förbannat gör jag det. 

Framför allt slöseri på lärarnas tid... Tänk alla samtal man suttit i där eleven själv ska analysera fram vad hen ska bli bättre på. Även mellanstadiebarn som inte ens i sin vildaste fantasi kan krysta fram vad läraren fiskar efter.... Sedan sätts mål som aldrig hinner följas upp. 

Ge mer tid för lärarna att undervisa och kommunicera när problem uppstår och förälder behöver stötta. Sedan räcker kvartssamtal med avstämning hur det går.

Visst gör de upp typ mål o sätt att komma dit men på nästa utv samtal så pratar vi genom och ser om han nått fram dit och om vägen var bra. De brukar ha utv början på terminen (ca 3 v efter terminsstart) och sen ett i slutet på terminen

Jag upplever att det handlar om både och.
Eftersom man går igenom hur det varit bakåt (med utgångspunkt i planeringen man gjorde vid förra samtalet) så får man visst veta mer om prestationen = utfallet = "hur det har gått".
Utifrån det pratar man om framtiden, vad ligger framför eleven inom olika ämnen, vad kan bli utmaningar, hur riggar man för dem. Och sen har vi skrivit ner några saker som vi tänker att skolan kan stötta med, vad vi hemifrån kan stötta med och vad eleven själv ska tänka på.

Personligen tycker jag det är mycket mer omfattande än när jag själv gick i skolan. De samtalen hade vi kunnat strunta i helt. För mina föräldrar kom dit och sen fick de bara veta att det gick så bra med allt och det var inga problem och sen gick man hem. Jag har barn som är väldigt duktiga och självgående och situationen är säkert densamma för dem. Det finns egentligen inga "issues" som jag som förälder behöver få till  mig eller så. Just därför är jag tacksam för att samtalen ändå sker med de här mallarna som bas för det finns alltid saker som kan bli bättre. Jag kan hjälpa dem att  peppa med mer läsning, vi kan välja böcker tillsammans, vi kan komma överens om att jag läser igenom texter och liknande före inlämning så att vi punktar de områden där läraren anser att det finns förbättringspotential. Så att det blir ett pågående lärande. 
Men sån är jag, alla kanske inte har samma bra engagemang från skolan heller..

På skolan jag jobbat senaste åren så är det eleven som sköter samtalen. De får en uppgift i 7:an att göra en presentation för läraren/mentorn och föräldrarna. Presentationen skall innehålla en personlig målbeskrivning och skall uppdateras terminsvis till 9:an, både målen och uppnåelsegraden. Vi ger feedback till allt. Både kidsen och föräldrarna brukar generellt gilla samtalen även om några elever tycker det är lite jobbigt att tala inför andra.

Det är ju inte heller vi lärare som bestämmer att utvecklingssamtal skall hållas. Det är politiker, läroplanen görs av Skolverket och varje rektor ser till att den följs. Men det är såklart lärarna som väljer hur samtalen skall gå till. Jag tycker dock att det är ett väldigt bra forum att lära känna elevernas föräldrar. En del är förstås sura och griniga oavsett men de allra flesta är intresserade av sitt barns skolgång. Både ur elevens och skolans perspektiv...

(Elin79) efter ha gått på dessa samtal och ändå inte lyckats få informationen att ungen skulle få ett F i teknik blev jag än mer avig mot samtalen. Samma dravel som tas upp, dvs mitt barn har pliktskyldigt skrivit ner vad hon vill förbättra och läraren hummar lite om det. Totalt intetsägande för vår del. Varit likadant i alla år, nu började hon åk 9.

Utvecklingssamtal är ett erbjudande, inte ett krav att delta på, varken som elev eller vårdnadshavare.

Idag används ofta en plattform där vi markerar och kommenterar hur eleven ligger till och vad som behöver utvecklas. De flesta nöjer sig så. Föräldrar till barn som inte når målen bokar ofta utvecklingssamtal för att följa upp hur vi arbetar och vad de kan hjälpa till med hemma osv. 

Vad är det du skulle vilja få information om, som inte står någon annanstans eller informeras om på ett utvecklingssamtal? Finns all information du vill ha någonstans så är det väl bara att tacka nej till samtal. 

Haha, håller helt med! För om man sen har ett barn med behov av något särskilt stöd, eller utredning tex dyslexi, så tas ju inte det på det vanliga utvecklingssamtalet utan då har man andra möten om det.

Sen fortsätter det här i arbetslivet, du beskriver på pricken hur utvecklingssamtalen går till på mina arbetsplats :) Man ska sätta upp mål, dessa krystas fram, för ofta har man inga specifika mål utan bara jobbar på med sitt och löser sina arbetsuppgifter. Om man har nåt specifikt mål så är det ingen som stämmer av hur det går förrän nästa år. 

Jag är riktigt sugen på att skippa utvecklingssamtalen i skolan, men nu när de är digitala, så att man inte behöver massa halva jobbdagen för dessa 20 min möte, så känns det ändå görbart att vara med. Samtalen på jobbet däremot, känns bara som överflödigt, för att chefen är ålagd och måste visa att det görs. Och så är det säkert med skolans samtal också, för väldigt många av barnen. 

Våra utvecklingssamtal är helt poänglösa. De kör efter metoden om att säga något positivt, någonting negativt och sen avsluta med något positivt. Varenda gång är det negativa som tas upp, något som hänt samma dag, typ ?råkade få hästsvansen i soppan under lunchen? och när jag frågar om det brukar vara ett problem så har det aldrig hänt förr och barnet är så duktigt i matsalen och äter så fint så. Uppenbarligen hinner de inte alls tänka igenom vad de vill säga förrän de sitter där - fullt förståeligt med tanke på arbetsbördan och hur få de är, men inte särskilt givande för mig som förälder.

Det viktiga är ju att föräldrarna får veta hur (illa) det står till. Dvs om barnet inte uppnår målen/riskerar underbetyg. 

Men jag tycker egentligen inte att barnet behöver vara med då. Hur ska läraren öppet kunna berätta om vad som är oroande om de ska tänka på att barnet kan bli ledset eller kränkt?

Nu minns jag bara en sak som lärarna tyckte att min dotter behövde bättra på: Att våga prata i klassen. Men är man blyg och rädd för att de andra ska skratta åt och håna en om man säger fel, då vågar man inte. Det är svårt att ändra sin personlighet. Tydligen räckte det inte att hon gjorde väl ifrån sig på proven.