Vilket sätt är mest smärtsamt?
Absolut bäst? Lämna honom ifred. Lev ditt liv, ha dig och ditt som prioritet när det gäller att planera saker. Låt honom kontakta dig om han vill umgås.
Absolut bäst? Lämna honom ifred. Lev ditt liv, ha dig och ditt som prioritet när det gäller att planera saker. Låt honom kontakta dig om han vill umgås.
Ett förhållande som bara en ska rädda håller inte i längden.
Jag tycker samma sak som ni; att om man måste vara ifrån varandra för att "känna efter" om man verkligen älskar och saknar varandra så är det redan något som är fel. Han anser att om jag saknar och älskar honom tillräckligt mycket, att jag då kommer att göra allt för att förändra mig, kämpa mer och bli en bättre människa mot honom! Så kan det mycket väl vara att man gör så av ren desperation. Men i vårt fall så tycker jag att han är like delaktig i våra problem som jag är. Jag hade velat att han sa att han också ska ändra sig, men icke.
I något tidigare förhållande, där jag verkligen ångrade vissa saker som jag gjort fel, så gjorde jag allt för att förändras för att det skulle fungera igen, men då var det redan försent. Så känner jag inte med denne man. Därför vet jag inte riktigt vad jag ska förändra. förutom vissa delar i mitt beteende såklart. Men bästa sättet att träna på förändring är ju när man är I FÖRHÅLLANDET! En paus hjälper inte mig på det sättet som han önskar. Jag känner mig tvärtom åsidosatt, ensam och övergiven, vilket förmodligen blir precis en tvärtom effekt där jag kommer att vänja av mig och kanske träffa någon annan, eller iallafall aldrig mer vilja tillbaka till skiten. Så det är möjligt att det kanske förvandlas till något positivt också.
Hur långa pauser har ni andra haft när ni väl tagit en paus och eventuellt hittat tillbaka eller inte tillbaka ?