Tvååring slår mig på brösten

Skicka in honom på hans rum?

1. Skrik inte! Om nu ett så litet barn vill ha din uppmärksamhet (det får ni ju försöka reda ut vad det är han vill), så ska du inte reagera på ett sånt sätt att han märker att det har effekt. Du får helt enkelt vara tyst! 

2. Sitt inte så nära att han kan komma åt. 2-åringar har korta armar så försök tänka på att ha några dm emellan, en stol emellan osv, i alla situationer där du inte behöver vara helt nära. 

3. De andra föräldern får ägna 2-åringen mer tid. 

4. En 2-åring är rätt liten. Det funkar som du märkt, inte direkt med att "prata förstånd". Säkert i trotsåldern också, vilket är helt normalt för barn. Avleda med tex en leksak kan vara ett sätt, liknande saker. 

(Som ovan skrev att barnet ska gå in på sitt rum är väl knappast en bra idé för ett så litet barn som en 2-åring. De kan sällan lämnas ensamma)

Att skjuta honom ifrån dig låter som en jättedålig ide. Tror mer på motsatsen. Dra honom nära dig och krama så att han inte kommer åt att slå istället. och att skrika och gråta låter också bra. Han skadar dig. Fräs ifrån rejält och gå därifrån. Han behöver märka att det är dåligt att slå. Förklara och resonera funkar inte med en tvååring. 

Slå tillbaka. 

Man kan inte prata med en tvååring.
Man agerar. 
T.ex håll i barnets händer och säg nej.
Lyft bort barnet och säg nej
Eller håll barnet nära så det inte kan slå.
Lägg ner att förklara och prata. Kort nej och agera.

Nu händer det ju mycket under två-års-åldern. Men kan ju ta ett exempel. Min yngsta unge, en pojke är 2½år ganska precis.

Han lekar ensam inne på sitt rum nu. Han stängde till och med dörren ut mot köket där jag och en av hans storasystrar sitter. Hör hur han leker med bilar och en bilbana.

Går utmärkt att prata med honom. Säg vad du vill bara, han förstår det mesta och kan prata enklare meningar.

Men i övrigt har du rätt. Slåss dem så ta tag i armen de slåss med och avbryt gärningen, spänn ögonen i dem och säg åt ungen att inte slåss. Sen trycka bort ungen. Upprepa. Ungar förstår minspel och tillrättavisningar. Men de prövar ju. Får de samma bryska avvisande varje gång så slutar de efter ett tag. Känslan ska ju i vart fall inte vara att de vunnit.

Jo det  vet, en tvååring kan vara mycket klok och förståndig, för att vara två år. Men de har fortfarande dålig impulskontroll och minne som en teflonpanna  (med vissa undantag såklart  ;) ).

Min egen son var väldigt tidigt att prata och kunde upplevas som mycket klok och resonabel.
Men skenet bidrog. Så även om jag 5 minuter innan hade haft ett trevligt samtal så var jag ändå tvungen att bära en ilsken protesterande unge som för trehundranittiofjärde gången gjort något han inte fick 

Okej, har inte tänkt på det sättet. Men han begriper vad man säger och han kan säga enklare meningar. Tror att det är ganska normalt.

Just den här är väl enkel att ha att göra med men jag har haft andra med mer rebellisk vilja. Den här är nöjd så länge han får mat ofta och mycket. Han är väldigt lång för sin ålder.

Varför tror du att man kan prata med en tvååring som om det vore en vuxen? Barnet är två år! Det är du som bestämmer..

Exakt detta!

TS - du kan inte "prata" med en tvååring och tro att du ska få respons, du måste visa handgripligen att det inte är ok att slåss!

Har ett gäng egna och ett gäng bonusar. 

Samt har arbetat på förskola. 

Sååå, tvååringar... Underbara små varelser för det mesta Men ibland är de billiga, rentav gratis! 

Iaf, som ex bonusbarnet 2 år gammal vill hålla mig i handen när vi är ute och går och det får han så klart. 

Efter en stund trycker han in sina naglar i mig så att det gör jätteont. 

AJ! Säger jag, låt bli det där. Och; vill du inte hålla mig i handen längre? (För jag tänker att det är hans sätt att visa det på) 

JO! Skriker han och håller ett fast tag. 

Ja, men då får du inte klämma in naglarna så där, det gör ont säger jag. 

Det tar några sek och så gör han så igen. Jag upprepar att det gör ont och att vill han hålla mig i handen får han låta bli. 

Han gör det strax igen och då släpper jag hans hand och säger skarpt och visar med mitt kroppsspråk: Nej, då vill jag inte hålla dig i handen mer. 

Han blir rasande och får ett utbrott som vi först väntar ut men sen lyfts han upp och bärs skrikande med så vi kan fortsätta dit vi ska. 

Han ber strax om ursäkt och vill hålla mig i handen igen mot löfte om att inte trycka in naglarna i min hand och det löftet håller han. Han vill sen se min hand som har tydliga, ganska djupa märken och då pussar han handen och säger: Förlåt handen, jag ska  inte göra så mer. 

En del tycker säkert att detta är fel förfarande, men idag har vi en härlig och go snart 14-åring med stor empati för andra som  minns den där dagen då han inte fick hålla mig i handen för att han gjorde mig illa.