Hur kommer otrohet fram?

En gång läste jag att man ska välja vem man är otrogen mot, inte med. 

En person som är uppmärksam och lyhörd märker om partnern ändrar beteende eller attityd, att något inte stämmer. Jag hade ett långt förhållande med en man som inte kunde hålla sig trogen och jag märkte alltid när det var nåt. Han blånekade in i kaklet varje gång, men det kom alltid fram (kanske missade jag något tillfälle...).

Det blev så småningom en hemsk, dysfunktionell relation där jag blev kär i en annan man (som också hade sambo) och jag inledde en relation med den mannen innan jag avslutade med min sambo. 

Mitt ex märkte ingenting. Han var så upptagen med sig själv och sitt.  

Mannen som jag hade den hemliga relationen med hade också en sambo som var helt upptagen av sig själv och sin hobby (ridning).

Vi hade en relation nr vi träffades hemma hos honom flera gånger i veckan och även på helger, på hotell osv under tre år. Efter det orkade jag bryta med honom, då jag slutligen insåg att han inte tänkte lämna sambon utan snarare var likadan som min fd (som jag hade avslutat med sedan länge vid de laget).

Mannen är idag gift med henne som han var otrogen mot med mig. Jag kan tänka mig att han har fortsatt med andra efter att jag inte stod ut längre och att hans fru inte märker något alls fortfarande. 

Jag kan bara säga att jag själv har avslöjat otrohet två gånger... utan att vara nån speciell hejare på det. 

Med hjälp av magkänsla, som skapade geniun misstanke och lite välriktat snokande gick det förvånansvärt lätt att avslöja. I dagens uppkopplade samhälle är det så många fler potentiella ställen information kan läcka. Och de flesta som är otrogna tänker inte på precis allt. Man glömmer nån detalj, lämnar ett spår som är lite för lätt att hitta om man verkligen vill. 

Sen kommer nästa  problem... att tala med den otrogna, och bli tvungen berätta att man snokat i nån av deras elektroniska prylar. Dator, mobil, surfplatta eller liknande. Det kommer med sina egna problem... inte heller kul. 

Jag är egentligen ganska nöjd med vad jag har. Jag har det bra. Mest att jag lever ett rörigt liv.

De vet inget. Jag är en stark karaktär och är väldigt beskyddande om dem. De avgudar mig.

Klart att man vill veta sanningen. Men vissa saker har man ju inte rätt att göra så det kan ju bli svårt. Om man tycker det är fel att luras och gå bakom ryggen så kanske man inte ska göra det själv heller. Jag visste inte förrän nyligen att det är olagligt att läsa i någons mobil utan lov. Jag skulle ha svårt för det iallafall. Skulle inte alls kännas bra. Men tydligen tycker andra att det är ok, om det är nödvändigt för deras egna syften. De klagar på vad dåligt det är att bedra och föra sin partner bakom ljuset men gör samma sak själva. Jag vet inte annat vad lösningen skulle vara, om man är en person som inte vill gå bakom ryggen eller tillskansa sig vad man inte har rätt till, men tilliten till partnern är borta, än att avsluta? Ska man fortsätta leva på det sättet? Men det var lite en sidodiskussion.

Och sen om man ändå snokar och man inte hittar något? Är man då ärlig och erkänner vad man gjorde (man vill ju själv få reda på sanningen, ska man då undanhålla sanningen från sin partner, så att den inte får göra ett medvetet val? Som man själv vill kunna göra?) och medvetet dolde för sin partner?

Att snoka är helt klart värst.

Jag tror att oddsen att bli avslöjad med att vara otrogen är betydligt högre än att vinna på lotto. Men oavsett hur stora oddsen är så kan man ALDRIG vara säker på att man kommer undan med det oavsett hur smart man tror att man är.

Det säger ju sig självt att ingen som varit otrogen och blivit påkommen velat det, men bevisligen blev de påkomna ändå oavsett vad de trott, eller hur?

Går utmärkt att leva med ett Damokles-svärd hängandes ovan ditt huvud. En vanesak.