Bonusfamilj - hur gör ni?

Jag behöver råd - i flertalet. 

Har varit skild sedan 2019 och har 2 egna flickor, de blir 6 och 10 år snart. 
Strax efter skilsmässan blev jag tillsammans med min nuvarande sambo. Han har i sin tur en dotter, 9 år. Vi bor nu tillsammans i en villa, hans dotter hos oss i veckorna, varannan helg hos sin mamma och mina barn bor varannan vecka hos mig. 

Vår relation har varit lite fram och tillbaka p.g.a distans tidigare, men det är nu löst - finally! Och jag tänkte då att när vi flyttar ihop på riktigt, lägger sig resten. Men jag har aldrig med på maken.

Hans dotter har svårt för att respektera, och förstå empati för andra. Detta leder till stora problem i vår vardag, främst mellan våra barn då de bråkar otroligt mycket då min 10-åring ofta blir ledsen och sårad, och likaså min 6-åring. Min sambo kallar mina barn ?överkänsliga? och nedvärderar dem för de blir ledsna, eftersom hans barn sällan visar ledsamhet, i stället allt som oftast argsinthet (skriker, slår i dörrar osv). Detta gör mina barn oroliga.

Vi har som en mur mellan oss när det gäller barnen och dess fostran och regler. Han tycker jag "skämmer bort" min 6-åring i allt, och jag får ständigt höra detta. Jag har 2 döttrar som alltid varit otroligt mammiga, då deras pappa aldrig varit speciellt närvarande i deras liv (anledningen till skilsmässan). Båda mina döttrar tar all min energi då de på mina veckor vill vara med sin mamma, gärna själva, all tid de kan, gärna utan varandra. Jag blir helt slut av att försöka hinna med allt annat- också! Till råga på det, är min lilla dotter nu 6 år, hon drömmer på natten, hon gråter, hon tror att "mamma ska försvinna, att någon ska röva bort mig" etc. Detta kräver ännu mer av mig. 

Mitt i allt detta, ligger han på mig att jag ska avsätta tid till hans dotter, varför har jag inte tid till henne? Varför får inte hon leka kurragömma på övervåningen när jag lagt min 6-åring för natten? Hans dotter behöver ju få utrymme. Han ser allt som oftast sin dotter i helhet, och min lilla faller bort.

Vi har så olika syn på hur vi hanterar saker. Det här är en bråkdel, just det här är nutid och det som finns just nu för dagen som jag delar med mig av.

Hur kan jag få honom att förstå att jag vill alla barn väl, jag prioriterar faktiskt ingen mer eller mindre, utan jag vill bara att alla ska må bra. Men, alla har olika behov i perioder. Nu ska vi ?smyga med att jag sover hos min 6-åring några nätter så inte hans dotter märker det annars ska hon också börja med det?. Eller så talar man om att hon hade också en period i ungefär samma ålder, för barn har så? ?..
Är mitt förslag..

 

 

 

Vad grundar du det på? 

Ni flyttade ihop alldeles för tidigt!!
Fick barnen träffa varandra innan och kära känna varandra eller blev det pang på?
Att hans dotter retar och trilskas kan bero på flera olika saker. En av dem kan vara att hon vill ha uppmärksamhet från dig. Hon kan även vara avundsjuk på att dina barn har en närvarande mamma som ger dem all uppmärksamhet.

Varför vill du inte ge tid till hans dotter när hon behöver dig och din vägledning?
Är hon med dig och lagar mat eller liknande?
Att din yngsta har börjat drömma att du blir bortförd kan bero på separationen och att ni är en ny familj.

Om hans dotter inte tål att du samsover med din  yngsta så kan det bero på att även hon vill göra det.
Vill hon tex leka kurragömma efter att din yngsra har somnat så erbjud dig att ni pusslar tillsammans.

Du ser detta med vuxna och föräldra ögon och inte genom ett barns ögon.
Du tog hennes papoa, hennes papa har en ny familj. Gennes nya syskon har en mamma som spenderar tud med dina barn men inte med henne. Får hon ingen uppmärksamhet när hon är snäll så blir hon stygg och får uppmärksamhet som inte får annars.

Ny handlar det inte om priotering, det handlar om att visa att man är där som en extra vuxen. Är det bara tjärnfamiljer som ska umgås med sina barn? Om pappan ska åka bort två dagar ska han då skicka iväg sin dotter för att den han är tillsammans med inte ska må dåligt?

Jag trodde att man tog hand om varandra och umgås som en familj om man är en styvfamilj. Om inte pappan är hemma ska hans dotter sitta på sitt rum medan mamman och hennes biologiska barn äter middag då det inte är hennes uppgift att kaga mat, ge mat och umgås med sitt styvbarn?

Barn behöver flera vuxna som finns där och som stöd. Det är väl klart att det känns om hon ser sina styv systrar ha en fin och stark relation till sin mamma. Medan hon bara ser sin mamma ett par timmar i månaden.

Om mannens dotter söker kontakt med TS ska hon skuva undan ett barn för att det inte är hennes?
I 

Om man vill skapa en familj av två familjer genom att bli tillsammans så måste man agera familj också, och då bry sig om och visa omsorg även om den andres barn. Men om det inte passar en så är det bättre att inte bo tillsammans så att barnen kan få leva med sina föräldrar och slippa bo ihop med människor som inte vill ha dem i sitt liv. 

Eh, va? Vad vet du om mina erfarenheter. Varför skulle dina åsikter väga tyngre än mina? 

Om man ska bo ihop och låtsas att man är en familj så bör man göra det fullt ut, för annars far någon illa. Det är oftast barnen, men det kan även vara någon eller båda vuxna. 

Och jag håller helt med om att ingen ska ta på sig en påtvingad föräldraroll, men om det nu är så besvärligt att leva med andras barn kanske man ska avstå det istället för att tvinga barnen att bo med vuxna som inte vill ha dem där. 

I TS beskrivning verkar ingen i den nya "familjen" må särskilt bra av situationen. troligen för att det gått alltför fort fram och för att ingen av de inblandade känner någon samhörighet med varandra (knappt ens de vuxna) utan bara tvingas in under samma tak. 

Och i TS verkar ingen trivas med någon, inte ens de vuxna. 

Men att tvinga en grupp människor att leva under samma tak och inte ens se sig som nåt slags enhet och känna samhörighet med varandra, det kan vara fruktansvärt. Särskilt för barnen som verkligen inte har någon makt att förändra sin situation utan är i händerna på de vuxnas godtycke.