Det Fattig-Sverige du inte trodde fanns

Ett värde, eller rentav flera, men egenvärde tvivlar jag på.

Det kanske beror på vad man menar med komma någon vart.

De extremer jag tar till var mitt liv under många år. Tror du att jag är ensam? 

Arbetsmoral är A och O för ett bra liv. Det är oerhört märkligt att inte fler förstår det.

Alltså, jag inser att du verkligen tror på det här. Men det är svårt att ha arbetsmoral utan jobb och ännu svårare om ditt jobb av olika skäl behandlar dig illa. Därför bildades fackförbunden, (som idag tyvärr inte gör så mycket för medlemmarna som för sig själva). Men bortsett från det är det klart att det är bra för de flesta med (ett visst mått av) självdisciplin. Även om det är att svära i frihetskyrkan så kan kanske du och jag enas i just detta. 

Ett bra liv är upplevelser. Hur är de upplevelserna beroende av arbetsmoral, dessutom hög sådan?

Jag håller med om att livet ska ha ett innehåll. Det är det som SCB menar med att man är fattig om man inte kan träffa vänner för en aktivitet åtminstone en gång per månad. Sedan kanske inte jag tycker att det är det enda måttet på upplevelser. Men att kunna resa igen efter många, många år utan resor till nya platser (utöver att pendla till uppdrag då) det var en känsla av att livet återvände. 

Fattiga får ofta råd om gratisaktiviteter, och det är ju bra, men kan också kännas som lite av ett hån. "Dröm inte om en brudklänning, låna ett får och börja karda". Så kändes det, i mig i alla fall, när jag drömde om det då oeuppnåeliga och fick hurtfriska tillrop om att dejta per picnic.

Nej, ett bra liv är att skapa. Gör man det kommer upplevelserna av sig självt.

Med arbetsmoral följer även bra hälsa. Något som underlättar allt i livet.

Man kan stå vid löpande bandet och ha arbetsmoral. Det är inte alls bra för hälsan. 

En person på socbidrag och som gör yoga hela dagarna har bättre hälsa.