Jämför mig med mamman

Pappan kan prata med sin dotter själv först. Förklara att mammas beteende (som jag antar dottern redan har förstått att det är något fel ibland) påverkar hur/vad mamma säger. Att han förstår att det är jobbigt när mamma inte mår bra, men att då finns han och du, som hon ju redan vet eftersom hon bor mer hos er då. 
Han kan fråga dottern om hon tycker att ni är "dumma" eller annat som mamma sagt. Kanske kan hon då stå för sina egna tankar, att hon kanske inte håller med mamma. 

Ju äldre hon blir, desto mer kommer hon förstå, men jag tror hon är tillräckligt stor för att man kan börja ta i de här sakerna. 

Sen kan ni prata tillsammans. Du kan säga att du älskar henne oavsett om det var en lång eller kort kram, etc. 

Är själv bonusförälder till barn med en mamma med psykisk diagnos. När det varit som värst har barnen bara bott hos oss. Klart att det varit jobbigt för dem då, speciellt den yngsta längtade ofta till mamma, men fick inte inte åka dit (vårdens bedömning). Då fick pappan ta många små samtal för att lugna, skapa trygghet.