Jämför mig med mamman

Pappan pratar mycket med dottern redan, men får givetvis prata mer i så fall. Jag pratar med med henne om specifika situationer. När hon då säger att det känns som att jag inte älskar henne för att jag inte "ville" göra läxan. Då pratar vi och jag ger min bild (kanske var stressad, upptagen, tänkte att det är bra att hon gör läxan med pappa också etcetera). Hon brukar tycka det känns ok i stunden. I övrigt är det pappa som försöker reda ut tankar och känslor. Ingen av oss pratar illa om mamma. Kan ibland försöka förklara saker. Om nu mamma tycker vi är dumma som inte lagar våfflor till frukost kan vi förklara att vi inte har tid till det på morgonen eller att vi gärna äter gröt/ägg för att det är lite nyttigare och mättar bättre. Men att vi såklart kan laga våfflor nån gång på helgen. Exempelvis. Hon kan prata ganska nedlåtande om sin mamma också, där försöker vi bekräfta men samtidigt tala väl om mamma. Mamma gör sitt bästa, mamma älskar henne o.s.v. 

Dottern tycker inte illa om mig, tvärtom så älskar hon mig mycket och verkar "törsta" efter min uppmärksamhet och kärlek. Det är inte så att hon bråkar eller är arg, utan snarare som att hon blir jätteledsen. Som att man verkligen är jätteelak mot henne för att den där kramen inte var lång nog. Känns som att mamma tycker jag är helt värdelös och dottern hittar då tecken som bevisar detta. 

Känner mig konstant vidrig mot henne utan anledning. Hon trycker verkligen på de värsta knapparna. Vi kan ha haft världens bästa dag, skrattat hela dagen rakt igenom och hon säger vid sänggående att "det känns som att du ALLTID är arg på mig." Då menar hon alltså inte att jag egentligen låtit arg eller skällt, utan snarare att jag inte ansträngde mig tillräckligt eller att jag kanske bad henne vänta lite för att jag var tvungen att räkna ihop vad vår fika skulle kosta. Små bagateller. Men hon får det verkligen att låta som att jag är en helt känslokall person. 

Ju mindre jag umgås med henne, ju mer upplever hon att jag inte älskar henne. Även om hon ju är med sin pappa istället. Och ju mer jag umgås med henne, ju mer fel hittar hon på allt jag gör. 

Tack för alla era svar och konkreta tips och råd! Ska verkligen ta åt mig. Man vill ju göra allt, göra rätt.

Har kollat upp möjligheten att söka hjälp men det verkar i princip omöjligt som bonusfamilj. Dottern har varit på BUP i några omgångar men då har det av naturliga skäl handlat mest om mamman och hur det är hemma hos henne. Det är väldigt, väldigt svårt (rent av omöjligt?) att få stöd och hjälp som bonusföräldrar MED sitt bonusbarn. 

Har gått en föräldrakurs via kommunen men de tar aldrig upp den typen av problem som vi har i vår familj. Där handlar det mest om bråk och konflikter och det är inget problem hos oss. Inte mer än hos någon annan i alla fall. Den typen av stöd och kurser är dessutom riktade mot biologiska föräldrar, inte bonus.

Det finns ju familjerådgivning men där känns det inte heller som att vi är i dagsläget. 

Tack för alla era tips! Känns som om det släppte lite förra veckan och hon blev mer harmonisk, glad och tillfreds igen. Fick till och med massa pussar och det är nytt. När hon var liten fick man absolut inte ge mer än slängpussar!

Trevlig helg allihop!