Inteutanproblem skrev 2022-10-11 09:05:55 följande:
Ska tillägga TS att jag själv var just den där flickan som flög under radarn. Att ha höga betyg trots stor frånvaro var överlag inte svårt för mig. 8:an minns jag som brutal, och det var väldigt hög frånvaro och en hel del bråk med mentorn. Hon gillade inte mig, och gjorde allt för att sabotera. Påstod jag hade inlärningsproblem och annat konstigt. Satte mig i special grupp för dom som låg efter/hade svårt- när det helt uppenbart var precis tvärt om. Matematik är det enda jag egentligen haft svårt för i skolan, vilket är en anings ironiskt, då jag skrattade högt över medel på matematisk förmåga när jag väl gjorde en neuropsykiatrisk utredning för första gången. Som vuxen.
Jag minns att mina föräldrar försökte kämpa som djur för mig, i skolan. Men trots det, så var där faktiskt ingen som såg vad som egentligen pågick. Att jag är autistisk.
9:an kom, och jag mådde ju skit. Sov knappt något heller. Den elaka mentorn hade fått ett barn, så tack och lov försvann hon ur bilden den årskursen. Det gjorde det lite lättare. Men, det var väll egentligen redan försent. Slet som ett djur hela åk 9, för att tvinga mig till skolan så ofta som jag bara kunde. Orkade egentligen inte. Men ville inte få dåliga slutbetyg. Jag ville kunna välja inriktning på gymnasiet utan att riskera att inte komma in. Klarade det, men kraschade totalt under sommaren och hamnade i en rejäl utmattningsdepression för första gången. Behövde ta 1 sabbatsår. Såg jätte mycket fram emot att börja gymnasiet året därpå, men. Ja. Det gick bar tills det inte gick mer. Min ork tog slut efter ungefär 1 termin, och sen gick det bara utför.
Det är både sorgset och absurt att älska skolan, att älska att lära sig. Vara duktigt på det. Men att samtidigt inte orka med det. Allt blev för mycket. Alla intryck. Allting. Min hjärna hade inte energi till allt det där. Plus att man sov helt åt helvete dåligt, trots sömnpiller. Fick sådana tidigt.
Hela mitt liv har sett ut sådär. Ambitioner, drömmar, mål, intellektuell kapacitet finns. Men orken/energin finns inte. Minns inte längre hur många gånger jag hamnat rakt in i väggen, av sådant man normalt inte borde ha hamnat där av. Så många gånger jag undrat om jag är galen, är jag lat? Fast jag inte begriper det bara? Varför kan jag inte göra sånt som alla andra kan? Vad vet dom, som inte jag vet? Vad är hemligheten! Varför är jag så annorlunda och så misslyckad?!?
Snabbspolning till 32 års ålder och ett totalt kraschat liv. Går och blir utredd- solklar autism. Grad 1, dvs det som tidigare kallades Aspbergers. BUP var inkopplad när jag var en flicka, 12 var jag då, men dom inkl mina föräldrar ville inte tvinga mig till att prata.. Så då blev där ingen utredning heller. Detta. Som jag haft svårt att förstå just det där. Hur man kunde göra så. Som jag känt ilska gentemot vuxenvärlden i det där. Dom tog inte sitt ansvar, utan som jag ser det. Lämpade över det på mig, ett barn egentligen. Hade man vetat om att jag var autistisk, skulle skolan sannolikt ha sett totalt annorlunda ut för mig. Jag hade kanske rent av kunnat lyckats med en universitetsutbildning. En av mina största drömmar. Nej, istället fick jag stånga mig blodig mot en omöjlig vägg. Stånga mig rent fördärvad. Har än idag inte en fullständigt gymnasieutbildning, mycket pga att CSN tillslut ledsnade på att ge mig chanser. Det är olyckliga omständigheter alltihop egentligen.
Men jag är väldigt glad över att jag äntligen vet. Varför. Livet blir enklare att navigera.
Din dotter behöver inte ha en npf diagnos. Det kan vara annat som hänt, tex en depression. Men det kan vara klokt att titta närmre på sina barn, och tonåringar. Vara medveten om att den intelligenta och kloka dottern eller sonen du har, som är lugn och samlad. Faktiskt kan ha problem. Alla är inte utåt uppenbara. Där finns en hel drös av oss som har en personlighet, som gör oss mer i risk att flyga under radarn. Priset för det kan bli mycket högt.
Var menar du med det fetade? Menar du att dina föräldrar skulle tvingat dig till att prata med BUP?
Själv blev jag tvingad att gå till BUP, och det hjälpte inte ett skvatt. Man blir inte lyckligare bara för att man får en diagnooos på pappret, inget förändras. Det ända som ''vården'' bestod utav, var att göra en NPF-utedning och därefter få en bokrekomendation om att läsa Tony Atwoods bok.
Vad i ens liv förändras för att man läser en bok? Jag förstår inte varför jag gjorde en utredning. Inte blir jag lyckligare eller botad bara för det. Uutredningen förändrade ingenting i mitt liv, det är liksom, varför gör man en utredning? Ingenting förändras?
Allt ovan jag skrev, plus att det känns jävligt kränkande att tvingas att gå till psykiatrin(BUP),när man inte vill.
