• Anonym (lastattempt)

    mina föräldrar äger mig..

    Jag vet inte vart jag ska börja.. och jag ingen ork att ens förklara men ser detta som ett sista försök innan jag ger upp helt.
    Jag har i hela mitt liv varit bortskämd.. vare sig jag velat det eller inte. Jag känner att jag aldrig lyckats med något själv och oavsett om någon säger att jag gjort något bra så ser jag verkligen inte det. Jag anser mig själv vara en oälskvärd skit som inte är kapabel till något annat än att leva på mina föräldrar. Som förövrigt talar om för mig vad jag kan göra och vad jag inte kan göra.
    Dom har alltid givit mig senaste dator, dyraste skorna etc etc. Pappa är högt uppsatt och tjänar vad en själv bara kan drömma om och mamma har väll egentligen inte direkt en bra lön.
    Det som jag dock inte står ut med är att dom talar om för mig precis vad jag ska göra och dom lyssnar inte på mig. 
    Låt oss säga att jag inte är hungrig, så struntar dom fullkomligt i det. Dom säger då åt mig nu har mamma strävat och gjort mat då måste du faktiskt äta. var på jag svarar att jag tex redan ätit ute och inte alls är hungrig. Då ignorerar dom mitt svar. För att senare knacka på dörren 5 minuter senare och säga nu är maten klar. Varpå jag säger att jag inte är hungrig igen. Då kommer min far och säger nu är det mat och undrar vad jag ska du dricka till. Etc.. såhär fortsätter dom tills jag viker ner mig och äter för att sedan gå och kräkas på toaletten för jag tvingat i mig mat som jag inte orkade. 
    Om jag tex kör bil så talar dom om för mig hela tiden hur jag ska svänga, hur jag ska parkera hur jag ska trycka på handbromsen.
    Detta gäller allt jag gör. Ska jag köpa en jacka för mina pengar ska dom lägga sig i, ofta köper dom kläderna åt mig fast jag sagt att jag vill köpa själv. Ska jag göra något ska dom veta allt. jag känner mig som ett barn eller en ägodel fast jag ändå varit myndig i 2 år.
    Detta tjatande har ibland lätt till stora bråk där jag sagt att jag inte kommer vilja ha kontakt med dom och att dom måste sluta. Men då möts jag av att dom typ fryser ut mig, eller inte prata med mig. Mamma kan även ta till krokodiltårarna så jag måste be dom om ursäkt för att sedan göra som dom säger.
    För vissa kanske detta låter som värdsliga problem.. men jag har noll självkänsla kvar.. jag har till och med börjat spöa skiten ur mig själv.. jag slår mig ibland så hårt i ansiktet.. dunkar huvudet i väggen tills jag blöder ur näsan... vilket jag är helt stört.. ja vet... och detta vet dom så klart inte. Men jag har sagt att dom bryter ner mig.. men dom lyssnar inte..
    Jag hatar verkligen mig själv.. hatar min situation och hatar att känna som jag gör...
    Vet inte alls vad jag ska göra men pallar inte leva såhär.. för jag har verkligen inget liv eller personlighet... och ser inte fram emot en ny dag.. för jag orkar inte göra vad dom säger.. jag är så jäklar trött.... Gråter
    Vad ska jag göra? 
  • Svar på tråden mina föräldrar äger mig..
  • Anonym (Is)

    Flytta hemifrån!

    Skaffa jobb eller utbildning och lägenhet, helst i en helt annan stad. Lär dig stå på egna ben.

  • Anonym (2)

    Två saker:
    Du är vuxen. Flytta hemifrån direkt.
    Gå i terapi.

  • Anonym (S)
    Anonym (lastattempt) skrev 2022-10-14 19:11:23 följande:
    mina föräldrar äger mig..
    Jag vet inte vart jag ska börja.. och jag ingen ork att ens förklara men ser detta som ett sista försök innan jag ger upp helt.
    Jag har i hela mitt liv varit bortskämd.. vare sig jag velat det eller inte. Jag känner att jag aldrig lyckats med något själv och oavsett om någon säger att jag gjort något bra så ser jag verkligen inte det. Jag anser mig själv vara en oälskvärd skit som inte är kapabel till något annat än att leva på mina föräldrar. Som förövrigt talar om för mig vad jag kan göra och vad jag inte kan göra.
    Dom har alltid givit mig senaste dator, dyraste skorna etc etc. Pappa är högt uppsatt och tjänar vad en själv bara kan drömma om och mamma har väll egentligen inte direkt en bra lön.
    Det som jag dock inte står ut med är att dom talar om för mig precis vad jag ska göra och dom lyssnar inte på mig. 
    Låt oss säga att jag inte är hungrig, så struntar dom fullkomligt i det. Dom säger då åt mig nu har mamma strävat och gjort mat då måste du faktiskt äta. var på jag svarar att jag tex redan ätit ute och inte alls är hungrig. Då ignorerar dom mitt svar. För att senare knacka på dörren 5 minuter senare och säga nu är maten klar. Varpå jag säger att jag inte är hungrig igen. Då kommer min far och säger nu är det mat och undrar vad jag ska du dricka till. Etc.. såhär fortsätter dom tills jag viker ner mig och äter för att sedan gå och kräkas på toaletten för jag tvingat i mig mat som jag inte orkade. 
    Om jag tex kör bil så talar dom om för mig hela tiden hur jag ska svänga, hur jag ska parkera hur jag ska trycka på handbromsen.
    Detta gäller allt jag gör. Ska jag köpa en jacka för mina pengar ska dom lägga sig i, ofta köper dom kläderna åt mig fast jag sagt att jag vill köpa själv. Ska jag göra något ska dom veta allt. jag känner mig som ett barn eller en ägodel fast jag ändå varit myndig i 2 år.
    Detta tjatande har ibland lätt till stora bråk där jag sagt att jag inte kommer vilja ha kontakt med dom och att dom måste sluta. Men då möts jag av att dom typ fryser ut mig, eller inte prata med mig. Mamma kan även ta till krokodiltårarna så jag måste be dom om ursäkt för att sedan göra som dom säger.
    För vissa kanske detta låter som värdsliga problem.. men jag har noll självkänsla kvar.. jag har till och med börjat spöa skiten ur mig själv.. jag slår mig ibland så hårt i ansiktet.. dunkar huvudet i väggen tills jag blöder ur näsan... vilket jag är helt stört.. ja vet... och detta vet dom så klart inte. Men jag har sagt att dom bryter ner mig.. men dom lyssnar inte..
    Jag hatar verkligen mig själv.. hatar min situation och hatar att känna som jag gör...
    Vet inte alls vad jag ska göra men pallar inte leva såhär.. för jag har verkligen inget liv eller personlighet... och ser inte fram emot en ny dag.. för jag orkar inte göra vad dom säger.. jag är så jäklar trött.... Gråter
    Vad ska jag göra? 
    Flytta hemifrån. 
  • Anonym (Hmm)

    Flytta hemifrån!! Skaffa jobb, börja plugga, vad som helst som får dig ur hemmet. Och på måndag kontaktar du din vårdcentral för en samtalskontakt, eller öppenpsyk direkt.

  • Mizzys

    Har du någon du kan prata med om det här?
    nu vet jag inte hur din ekonomi ser ut men du kan Ju ta första steget till att bli självständig, genom att skaffa en egen lgh. Flytta och ta avstånd och träffa dem på dina villko.
    Res iväg ensam för att få perspektiv på saker och ting?

    Hoppas att saker och ting löser sig för så här kan duvunge ha det.

  • Anonym

    Din energi ska nu gå till att skaffa egen bostad.
    Du är vuxen och det finns tyvärr inget bra sätt att bo kvar hemma när man är vuxen. Man måste sträva mot ett självständigt liv och eget boende.
    Försök ignorera dina föräldrar så gott det går till du fått egen bostad.

  • Anonym (Gränser)

    Jag kommet fr en fattig uppväxt m mkt övergrepp av olika slag dock håller min ena förälder på som dina iom att inte respektera nej, jag är betydligt äldre än du och är i min största livskris iom att jag inte kan ta detta längre (jag har väldigt mkt fysiska o sexuella övergrepp i bagaget vilka numer blir extremt triggande när någon upprepat inte respekterar mina nej även när det gäller skitsaker).

    1. Gränser - förut trodde jag att gränssättning var att jag lugnt sa nejtack och sedan ev förklarade varför jag inte vill och då ska detta respekteras av den andra, för så fungerar jag, jag skulle aldrig tvinga mig på ngn. Men gränssättning fungerar så att du säger nej, ev med en kort o konc förklaring och sen är det bra med det, DU ser sj till att inte gå med på beteendet du faktiskt inte sagt ja till oavsätt hur mkt den andra försöker styra dig.

    2. Frigör dig, bli vuxen. Klara saker själv. Berätta inte om dina planer. Ta egna beslut. Det här kommer kännas jätteläskigt men du kommer växa av detta, även av misstag, misstag är de största möjligheterna att lära sig handskas med sig sj o livet. Vänta inte. Livet går fort. Försök flytta hemifrån. Men börja smått, lär känna dig sj - vad tycker du verkligen om och inte, etc. Man blir fråntagen sitt eget jag när man behandlas sådär och behöver verkligen hitta och bygga upp sig sj.

  • Anonym (lastattempt)
    Anonym (Hmm) skrev 2022-10-14 19:16:40 följande:

    Flytta hemifrån!! Skaffa jobb, börja plugga, vad som helst som får dig ur hemmet. Och på måndag kontaktar du din vårdcentral för en samtalskontakt, eller öppenpsyk direkt.


    Okej, tack för tippset. Det uppskattas att så många ger mig råd. Jag är dock väldigt rädd vad sjukhuset ska säga.. vill inte att dom tror jag är knäpp för det är jag inte, även fast det låter som det. Men jag gör saker på mig själv när jag blir ledsen och frustrerad.. det är svårt att förklara..
  • Anonym (lastattempt)
    Mizzys skrev 2022-10-14 19:19:35 följande:

    Har du någon du kan prata med om det här?
    nu vet jag inte hur din ekonomi ser ut men du kan Ju ta första steget till att bli självständig, genom att skaffa en egen lgh. Flytta och ta avstånd och träffa dem på dina villko.
    Res iväg ensam för att få perspektiv på saker och ting?

    Hoppas att saker och ting löser sig för så här kan duvunge ha det.


    Jag har pratat lite med min kompisar men dom fattar typ inte.. Jag har inte så mycket pengar men har sökt några jobb.. Jag ska tänkta på det. Uppskattar att så många här ger bra råd och så.. ska kolla vad det finns för lägenheter men är rädd att dom kommer försätta bestämma saker ändå.. vet att dom gör så på min storebror.. iaf när han hälsar på eller när vi är hos honom.. 


    Tack för att du svarade 

Svar på tråden mina föräldrar äger mig..