Varför är det så många som väljer att ha ett jobb med låg lön och samhällsstatus i 20-30-40 år när vi i Sverige har så bra tillgång till att utbilda sig högre? Varför vill man vara en slav och att folk ska se ner på en i hela ens vuxna liv? Jag har till exempel träffat folk som definitivt haft hjärna för att plugga till läkare men som sliter som undersköterskor. Jag förstår inte varför man väljer det livet och sen klagar på att man är fattig.
Jag personligen har inget behöv av att tjäna en stor summa pengar, bara jag kan leva relativt bekvämt är jag nöjd och så fokuserar jag hellre min tid och energi till andra saker
Men varför se ner på andra yrkeskategorier? Vem gör det? Oftast är det ju folk som har problem med sig själva.
De som harvar på i låglönejobb förstår väl sällan varför man skulle välja stressen och pressen som ett högavlönat jobb innebär. Det är ju en avvägning man gör liksom. Själv har jag valt ett jobb i mellanfåran, lön strax över medel och en ganska rimlig arbetsbörda (men jag kan släppa jobbet när jag loggar ut för dagen) och för mig är det idealiskt.
Sen är det ju också så att de jobb, tex uska, som du nämner att du ser ner på är ju löjligt underbetalt men jag lovar dig att du egentligen är jäkligt glad över att det finns de som vill jobba med det.
Jag vet inte varför han åkte tunnelbana. På den linjen bor ganska många välbärgade. Kanske åkte de tunnelbana för att vara solidariska med hon som inte tjänade så bra. Han berättade också att han gjorde matlådor. Kanske hade han högt bolån eller något.
Många lever kanske från dag till dag och har ingen riktig plan framåt?
Det bara blir som det blir.
Att du ser ner på människor säger ju mer om dig än de som väljer att arbeta som undersköterskor.
Jag är utbildad ekonom, men arbetar som elevassistent. Halva lönen, men flerfaldiga gånger roligare.
De kanske inte har lika låg självkänsla som du verkar ha (?) utan gör vad de trivs med och skiter i vad andra tycker och tänker om det.
Fast de som gnäller brukar inte ha god självkänsla.