Intelligens

Det känns bra för det mesta eftersom livet är lättsamt på många sätt. Samtidigt kan det kännas väldigt ensamt när man inser att inte många är som en själv. Sedan kan det ofta vara frustrerande när man pratar med människor som inte fattar sammanhang mm, det blir ibland känslan av att prata med ett litet barn, helst ett obstinat sådant.

Jag visste att jag hade hög intelligens eftersom det märktes, både i skolan och i samspel med andra. Det märktes väldigt tidigt för omgivningen på så sätt att jag alltid har haft det väldigt lätt för mig i skolan, jag har behövt större utmaningar mm. Som vuxen bekräftat ca 135 i IQ-test (138 i resultatet men jag tycker man måste ge utrymme för viss felmarginal).

Typiska situationer där det har hjälpt: nästan jämt. Allt från hur man förstår andra människor på ett psykologiskt plan till hur en maskin, en ritning eller något man ska bygga ihop fungerar. Man greppar sådant som är väldigt abstrakt, når nya insikter kring ämnen som andra generellt har svårt för. Kort sagt alla situationer där det handlar om förståelse för hur omvärlden fungerar. Dessutom ger det en viss självinsikt, åtminstone för min egen del, som jag kan använda till självutveckling.

Jag tror på att lagom är bäst. När man ser sig omkring är riktigt lyckade personer sällan extremt intelligenta, däremot brukar de ha en hög social kompetens. (Det är väl också en form av intelligens?)

Vet inte om jag har högre intelligens än genomsnittet, men jag har en snabb hjärna och väldigt bra minne. Jag är tveksam till intelligenstests tillförlitlighet, har gjort några och har då runt 130 i resultat. När jag var yngre blev jag ofta irriterad på andra som tog sååå lång tid på sig att förstå saker och jag hade noll förståelse för personer som man måste förklara varje litet steg i en tanke eller sammanhang för. Jag upplever också att jag ofta tänker på ett annorlunda sätt än majoriteten, svårt att förklara hur.

Nu är jag äldre och har mer tålamod och ödmjukhet inför att vi alla fungerar olika. Jag tar tid på mig att förklara på olika sätt och följa upp att de jag pratar med förstår. 

Att jag ser svagheter i olika resonemang, har lätt att se sammanhang med mera är förmågor som har varit bra i mitt arbete. Likaså att jag har hög arbetskapacitet, behöver inte lika lång tid som andra när det gäller tankekrävande arbete.

Min son däremot är superintelligent och det har mest varit negativt för honom hittills. Han har haft svårt med jämnåriga, då han varit på en annan nivå kunskapsmässigt och i hur avancerat han har kunnat resonera i olika åldrar. Han har också svårt att förstå att andra fastnar för meningslösa och inte så utvecklande nöjen (som enkla mobilspel, stirra på meningslösa klipp t ex). Han har också haft problem i skolan när han blivit totalt uttråkad av att inte få några som helst utmaningar och lärarna då tyckt att han är ett problem. Ibland är det som att han vet saker redan innan de ska lära sig det i skolan. Nu på gymnasiet (han går sista året på Na) är det fortfarande så att han redan kan det mesta av matten och fysiken osv fast han aldrig har ansträngt sig för att lära sig det. Jag förstår inte riktigt hur det kan komma sig, men men bra att han inte behöver plugga kanske (han behöver plugga när det gäller historia, SO o dyl så det är ju bra att han lär sig lite studieteknik.)

Han är däremot inte särskilt snabbtänkt. Han är mer en forskartyp som verkligen går igång på utmaningar och komplexa problem. Han är känslig och har låg självkänsla och jag tror att han grubblar för mycket. Tror att det kan vara en baksida med hög intelligens för vissa. En psykolog sa till mig en gång att den svåraste personlighetstypen att vara född med är att vara intelligent och högkänslig. 

Det är både ett nöje och ett helvete att vara förälder till ett intelligent barn måste jag tillägga. Ett nöje för att man kan resonera med barnet redan när barnet är litet, man slipper vanliga problem som andra har med sina barn eftersom barnet förstår. Ett helvete för att skolan inte förstår sig på barnet när barnet inte är som det borde vara enligt deras "manual" och det inte finns någon npf-problematik. Skulle säga att det är skolpersonal som har förstört mitt barns självkänsla. 

Jag har inte extremt hög iq, ca 115 tror jag, har gjort några olika tester och brukar ligga där ungefär. Har aldrig testat mig för iq professionellt, men har gjort en del tester vid rekryteringar och då har jag legat bra till, jag har ju också en lång utbildning till Civilingenjör, som hjälpt mig träna upp problemlösning av olika slag.
Eftersom jag ofta umgås med andra civilingenjörer känner jag mig inte så supersmart direkt, många av mina kollegor verkar ha mycket mycket högre iq än vad jag har. Många men inte alla med riktigt hög IQ brukar dock ha en tendens till att ha lite svårare för att samarbeta och förklara saker för andra, de förstår inte att andra inte förstår det de förstår.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och fixade en Civilingenjörsutbildning med bra betyg utan större problem på normal tid, men märkte att vissa studiekamrater hade det ännu mycket lättare. Jag fick kämpa en del och hade inte tid tex att jobba extra under studierna. Men att festa hade jag förstås tid till !