Intelligens

1. Det är till glädje för mig själv att kunna sätta mig in i saker fort och slippa lägga en massa tid på att läsa in saker som för andra tar många många timmar. 

Men jag fungerar inte så bra i grupper med lägre begåvning och blir ofta märkbart frustrerad av att hela tiden vänta på att de ska förstå eller våga ta beslut. Lösningen på mitt problem var att skaffa en högre utbildning och jobba med andra intelligenta personer.

2. Jag gjorde officiellt MENSA-test under studentåren. Jag trodde inte att jag var så väldigt begåvad men jag ville veta hur mycket som skilde mig från medel, och varför långsamma personer frustrerade mig så.
Då jag fick precis under nivån för medlemskap i MENSA så insåg jag att här hade jag visst en fördel. 

3. Jag saknar inte respekt för de som har enklare liv och jobb. Deras arbete möjliggör delvis mitt arbete, och de som sköter sina rutinjobb till punkt och pricka är en viktig del av ett fungerande samhälle. Men jag kan känna både medlidande och i några fall förakt för de som (enligt mig) kastar bort sina möjligheter, när de faktiskt kunde ha gjort något större eller bättre av sitt liv och den begåvning de har. Jag tycker inte om slöseri. Men det är inte alls säkert att personerna hade hållit med om att de slösar bort någonting.

4. Jag har skrapat ihop några miljoner nu så jag tycker nog att min begåvning har gett mig goda förutsättningar. Men den främsta insikten är kanske att man inte behöver spara eller spendera på ett visst sätt för att alla andra gör det. Jag är individualist in i ryggmärgen och jag prioriterar som jag vill, inte för att imponera på någon annan.
Så min bil kanske är 10 år gammal och jag kanske hoppar över säsongens mode men jag har några föremål i min ägo som är värda en årslön i pengar och mycket mer för mig personligen.

5. Jag är rolig och slagfärdig i samtal och skulle säga att jag fått flera jobb på det, i konkurrens med andra akademiska hardcorekandidater. Verbal humor är situationsbetonad, kräver timing och finess. Min begåvning låter mig snabbt lyssna in människor och jag kan i princip tala med vem som helst och knyta an till något de är intresserade av, eller ganska snabbt komma ner en bit i deras personlighets- och erfarenhetslager. När jag är "på" kan jag vara den mest intelligenta och charmiga person du har träffat (vilket mer än en person har sagt till mig). Det finns de som har beskrivit sig som "golvade" till gemensamma vänner när de träffat mig första gången socialt.

Ingen partner har gjort slut med mig, jag har valt dem aktivt och jag har lämnat dem, utom den jag till sist bestämde mig för. Skulle tro att det räknas som en fördel. Jag har fått nej av en man som då var upptagen, men han har inte glömt mig på 30 år och har fortfarande kontakt med mig.

Eftersom jag normalt slår ifrån mig andras åsikter och smicker till stora delar (då jag trots allt vet bättre än de vilka begränsningar min begåvning ändå har och vilka tricks jag tar till) så kan jag dock tappa respekten för den som faller alltför lättvindigt.

Jag försöker att bara använda min påverkan/ manipulation för goda ändamål: För att rätta till myndighetsfel som drabbat släkt eller vänner, skaffa prioritering för den som förbisetts i vården och inte kan föra sin egen talan, eller för att grunda förtroende för företaget jag jobbar för.

Att manipulera en partner eller en god vän ser jag som lågt och osportsligt och jag berättar ibland för mina nära vänner vilka knep jag använder i arbetslivet, för att göra dem uppmärksamma på egna svaga punkter. Att förstå världen och livet för att göra medvetna och informerade val som leder till den egna definitionen av lycka är vad mitt liv handlar om.

Jag har vissa trauman från barndomen och har därför svårt att lita på andra. Det är jobbigt att vara utlämnad till föräldrar och styvföräldrar som inte begriper sitt eget bästa ens, och i efterhand inse hur försummad man blivit ibland.

Min grundläggande cynism har lyfts bort ett par gånger när jag blivit förälskad men i övrigt har jag alltid god koll på andras drivkrafter och sinnesstämning. Det var nödvändigt för att kunna agera så smart som möjligt i min barndom och navigera runt en vuxen som är sociopat och en med alkoholproblem. Det finns bra och dåliga sätt att vara "spontan" på, skulle jag säga.

Ur balans har jag varit när jag arbetat för mycket och vid ett tillfälle fått en stressjukskrivning, men min hjärna kom med ett starkt belöningssystem och det är osannolikt att jag någonsin kommer att känna behov av droger eller antidepressiva. Nackdelen är att jag verkar uppleva vissa stimuli mycket starkare och mer intensivt än andra människor, i synnerhet under stress, och behöver ta hänsyn till det.

Jag måste ha en mental sköld på i vardagen, för oangenäma dofter kan knocka mig, fel textilier kan inge mig vämjelse, texturer i mat kan glädja eller förfasa, ljud kan göra mig glad eller mordisk. Egentligen ser jag så mycket kunskap och vetenskaplig magi i minsta grässtrå att jag skulle kunna börja gråta om jag satte mig och bara lät mig själv uppleva det. Jag ser i ett blad kloroplaster, tylakoidmembran, fotosystem, proteinsubenheter, jag visualiserar elektronmoln och orbitaler och kvarkar. Och trillar sedan ut genom alltihop, upp i makroskalan, ut i universum.

Och jag vet att jag är inget. Allt är viktigt och ingenting är viktigt på samma gång.
Är det den yttersta dumheten att tro att man kan skapa någonting av värde som gör någon skillnad på en större skala? Men om man inte tror det, varför ens gå ur sängen? Vi är alla obotligt löjliga i vår strävan.

Men motivation och mänskliga drivkrafter är ändå något av det mest fascinerande jag vet.