Dålig relation till yngsta barnet

Ovanstående svar tycker jag är mycket bra. Alltså verkligheten är som den är, som förälder har du fått göra svåra val och du kunde faktiskt inte gjort på något annat sätt. Samtidigt har det påverkat din dotter. Jag tror att det är bra att detta kommer fram, för antagligen är det något som legat och gnagt i henne och också i dig och antagligen har det vuxit ett avstånd mellan er genom åren pga detta. Och sånt händer! 

Jag har en mycket komplicerad relation med min egen mamma och nu som vuxen kan jag se att hon inte hade det lätt och gjorde vad hon kunde då. I vår historia finns också en sjuk lillebror och långa sjukhusbesök som slutade med begravning. Grejen är att sådana oåterkalleliga saker sätter spår men går att förstå. Så prata om det! Lyssna på hennes upplevelse utan att gå i försvarsställning och var ärlig. Det kan ju faktiskt vara så att ja hon VAR inte sedd under denna tid och hennes oro fick inte ta plats. Då kan man säga det och säga att det är hemskt att det var så. det betyder inte att du gjort fel, bara att det är hennes historia. 

Det som gjort min relation med min mamma så sårig är att hon aldrig kunnat ta mitt perspektiv. Hon pratar gärna om det förflutna men hamnar alltid i försvarsställning så jag har fått ta den överslätande och förlåtande rollen jämt, det har varit så viktigt att hennes dåliga samvete hålls borta. Jag tror inte alls du är på samma sätt utan du vill verkligen förstå din dotter. Jag tror att ni kommer få en bättre relation när ni vågar närma er de här jobbiga känslorna. Och tänk också på att i stundens hetta kan man säga väldigt sårande saker, det betyder inte att det är exakt så hon känner. Det löser sig. Det är jag säker på!