Agorafobi/panikångest/emetofobi - fast hemma i fem år.

Du måste ut. Oavsett vad.
Inget hemskt kommer att hända, se bara till att inte vara ensam. Svimmar du av skräck så fångar någon dig.

Det finns inga genvägar. Du måste konfrontera din skräck.

Jag led av svår agorafobi efter att jag lidit av anorexi och svimmat några gånger pga undernäring/svält.
Det var fruktansvärt, att vara i affären och känna att väggarna rasar mot en framkallade den första panikattacken. Men långt ifrån den sista.

Jag räddade mig själv genom att utmana mig. Min "livräddare" var att alltid ha energidryck eller druvsocker med mig, då min första svimning hade kunnat undvikas om jag haft detta till hands.
När jag väl blev frisk från agoran så var nästa utmaning att fasa ut drickan och druvsockret, det tog sin tid men idag är jag frisk till 100%.

Du MÅSTE utmana din skräck, det finns inget annat sätt.
KBT om du inte klarar att utmana dig själv.

Har också haft ungefär samma ångest som du i 15 år. Fick den ångesten plötsligt efter streptokockinfektion (pandas). 

vill bara skicka en kram.

Min mamma hade nog agorafobi. Inte att hon nånsin fått det diagnosticerat eller ens erkänt att hon hade såna symptom, utan hon hittade bara på andra ursäkter. När jag var barn så handlade hon fortfarade mat. Sedan fick min pappa göra det och hon var bara hemma - i 32 år tills hon dog. 

Det vore bra om du gör något steg som hjälper dig att långsamt komma ur det. Om du skulle ta medicinerna och om de funkar, så skulle det ju kunna förbättra din situation betydligt. Man kräks ju inte av sånt normalt. Hitta ett sätt att ta tabletterna så smidigt som möjligt. Kolla om man får krossa dem eller sånt. 

Kolla om nån (förälder eller kompis eller... ) kan träna med dig att komma ut igen. Det borde ju funka om man börjar väldigt smått, bara går en liten promenad i början. 

Vad tror du att psyk kan eller ska göra åt detta egentligen?

Du måste bryta mönstret och gå ut, helt enkelt. Be någon följa med dig och börja med att kasta en soppåse bara. Sen in igen.

Eller ta en stegräknare och bara räkna tio steg utanför ytterdörren och sen ökar du på det dag för dag? 

Den som vill lyfta 100 kilo måste ibland börja med ett kilo, det viktiga är att man börjar.

Vad var det där för svar? Klart psykiatrin ska hjälpa en person med sådan ångest. Du får det att låta så jäkla lätt, att man bara måste göra det. Kan säga att press funkar verkligen inte. 

Det man behöver är stöttning. En lugn vänlig ton. Man behöver veta att någon finns där för en. Att man mås tre göra jobbet själv fattar väl vem som. Men det är inte stt bara göra. Någon måste finnas där också och tro på en. Och piskor, nej. Det get motsatt effekt. 

Jag har också emetofobi och förstår verkligen hur förlamande det kan vara. KBT funkar dessutom generellt ganska dåligt på just emetofobi. Nu är du dock så begränsad att du inte vågar göra något alls och du skulle behöva programmera om hjärnan till att förstå att du inte kommer må illa och kräkas av precis allting utanför hemmet. För att orka göra det skulle medicin kanske verkligen kunna hjälpa dig. Det finns SSRI som inte har illamående som biverkning. Jag äter Citalopram och det funkar väldigt bra för mig. Be att få en lite "snällare" medicin till att börja med, som kan ta bort den värsta udden av ångesten. Det finns också medicin mot illamående som kan kännas tryggt att ha hemma, t.ex. Ondansetron.

Sedan behöver du börja utmana dig själv till att ta dig utanför dörren. Hitta något du kan göra utan att det ger dig den värsta superkraftiga ångesten. Finns det något du kan tänka dig att göra utomhus som inte triggar emetofobin och agorafobin lika mycket? Vara ensam i skogen? Sitta i trädgården 30 sekunder? Köra bil? Börja försiktigt. 

Du mår inte illa av oxascand. Ta dem sen kan du gå ut och börja leva igen.

Det är det enda svar som jag anser skulle få TS att komma någon vart innan det har gått fler månader och år.

Du måste ut, skaffa ett jobb. Ta medicinen och gå i KBT. Utbilda dig till lokförare, det är ett solitärt jobb där du bara ser människor genom rutan, du behöver inte socialisera med dem. Men det är dags att du kommer ikapp ditt liv.