Väninna påstår sig vara utbränd, men orkar rätt mycket ändå

Jag tänker att det ligger både på den personen att faktiskt fortsätta ta medicin och ta det lungt, på arbetsgivaren att inte låta personen jobba självständigt i projekt som växer till mani och på sjukvården att faktiskt följa upp hur det går för patienter utifrån ett arbets- och samhällsperspektiv. 

Psykvården och arbetsmarknaden utvecklas och i min värld är det inte rimligt att inte följa upp patienter som regelbundet hamnar i mani p.g.a. sitt yrkesarbete.

Jag känner til len eller två som beviljats sjukersättning och som samtidigt kan sköta hemmet, träffa vänner, träna och göra allt möjligt.

Tänker att de även borde kunna utföra lättare arbete några timmar om dagen. Enkla sorteringsjobb eller liknande.

Det här är min tanke som betraktare, vet såklart inte allt om dem, men de är definitivt inte orkeslösa.

Kloka inpass alltsammans. Man önskar att det fungerade så. 

Jag skulle lätt sköta enklare sorteringsarbete från ikväll en halvtimme om dagen ifall det inte innebar att jag måste göra mig i ordning, åka kollektivt, vara på en arbetsplats tillsammans med människor som i bästa fall är nedlåtande, i värsta fall elaka. Jag är mycket nära att hänga ut en specifik person och en specifik arbetsplats som blev spiken i kistan till varför jag alltid kommer att välja mig själv först från och med att jag gick ut genom de grindarna. Jag vet att det inte är tillåtet. Det var inte bara psykiskt utan droppen kom efter att jag  även hade förstört ryggen där. Det var obetalt. Jag kommer aldrig att klaga över min situation om jag hamnar i en ännu värre situation än jag är i nu, eftersom jag själv nu  valt att dra ner på tempot tills jag återhämtat mig efter den senaste mobbningen, vilket kan innebära att det blir svårt att komma igen, och jag kommer alltid att säga att innan du dömer ut någon annan, tänk på hur ett dömande som ditt eget slår ut folk, får dem att isolera sig och bli den börda du belastar andra sjuka för att vara i samhället. 

Du ska inte vara någon angivare. Mycket kan hända som du inte ser och vet hur det funkar som. Du har bara insyn i en väldigt liten del. 

Men jag måste ändå säga att jag har varit med i fb grupper med fibro och hjärntrötthet. Vilka jäkla gäng. Inte alls lösningsfokuserade där man kan tipsa varandra om hur man fungera så bra som möjligt. Å gud nåde om du ifrågasätter. Då blir du nerklubbad. Generellt så upplevde jag att det bara var gnäll. Bästa tipsen på hur man fick dr och fk att sjukskriva. Få så mycket smärtstillande piller som möjligt, gärna starkaste mest beroendeframkallande också. Sedan hur man skulle beskriva sin funktion för att få antingen handikapparkering eller färdtjänst. 

Fy fan. Det är taskigt för dem som är funktionsnedsatta på riktigt. De som verkligen är i behov av samhällets och vårdens insatser. Inte dessa kroniskt arbetsskygga parasiter. 

Det här är skälet till att jag klamrar mig fast vid friska sammanhang. Men till priset av att göra en stor del av mig osynlig. Jag går dit och får något. Sedan orkar jag inget igen. Men det är efter senaste arbetserfarenheten. Hoppas fortfarande på att bli piggare, skulle aldrig vilja ägna mitt liv åt renodlade gnällgrupper. 

På vilket sätt tycker du jag dömer ut någon?
Såklart de finns de som skulle kunna utföra arbete, men som har sjukersättning,

Klart att de flesta kan göra något, men kruxet är att det inte finns såna begränsade arbeten och inga villiga arbetsgivare som vill anställa såna personer.

Det är också mycket snåriga regler och stränga lagar kring anställnings och sjukregler. F-kassan kräver t ex visst antal timmar. Tror inte någon får ha mindre än 25 % arbetsförmåga, samtidigt som heltidsnormen är regel i Sverige. Människor tillåts ju inte hej vilt får styra över sitt eget arbetsliv och hur mycket de vill och är beredda att jobba. Man måste i så fall vara egenföretagare, vilket få sjuka skulle klara av.

Kommuner och staten borde i högre utsträckning skapa individanpassade arbetsplatser och arbetsuppgifter som var mer lättillgängliga än vad det är idag och bekosta dessa för sjukskrivna tills att de känner att de klarar av ett arbetsliv.

Men väldigt sällan tillåts arbetsträning av F-kassan vilket borde vara självklart för alla.. Det är omfattande processer som få sjukskrivna klarar av. Många behöver lugn och ro och att kunna välja exakt när kroppen klarar utföra nån typ av arbete.
Det är ett heltidsjobb i sig att vara sjuk, jaga läkartider, skicka in intyg, klara sin vardag, hygien, relationer, ekonomi och sådant.

Mycket borde förändras och kan säkert förändras, men att tro att dessa låtsasjobb och arbetsgivare existerar är bara naivt och cyniskt och spär på skulden till de sjuka.

En person i min närhet är sjukskriven (för något fysiskt som dock ger liknande symptom som utbrändhet) och skulle idag kunna jobba 70-80% på ett flexibelt arbete hemifrån. De jobb hen kan tänkas få utifrån sin utbildning/erfarenhet är dock bara sådana att man måste vara på plats och mellan specifika tider. Flex fungerar inte.

En busschauför kan inte komma 1h senare på morgonen efter en jobbig natt. En sjuksköterska eller byggnadsarbetare kan inte välja att jobba hemma.

Att byta yrke och komma in helt utan erfarenhet i 30-50årsåldern med krav på ett flexibelt arbete på deltid är kanske inte heller det lättaste, speciellt inte när sjukdomen är progressiv men gissningsvis inte mycket bättre när det inte går att veta om man någonsin kommer komma tillbaka helt från utbrändheten.

Jag kan bara svar för egen del. Jag har aldrig ifrågasatt utbrändhet!

Men det är klart att om man har eller i alla fall tidigare hade generösa sjukförsäkringsystem så är det ju klart att då får man fler sjukskrivna. Det är ingen kritik mot någon enskild individ hit eller dit. 

Men varför så många medelålders kvinnor är långtidsutbrända skulle man ju vilja forska mera på.

Det fanns en tid då jag inte var medelålders och försökte få hjälp från "samhället". Min uppfattning är att de som arbetar med att "hjälpa" inte tror på människor. På Arbetsförmedlingen finns också ett sätt att förhala insatser. 3 mån för att få börja insats. 3 mån för att utreda behov. 3 mån för att leta en plats. 3 mån på plats, 1 timme per vecka. Repetera. Detta betalade skattebetalare för.
Något annat som var märkligt var att det var tillåtet att arbeta samtidigt som jag arbetstränade, så det gjorde jag och några andra jag mötte. En av dem gjorde det i syfte att dryga ut kassan vad jag förstod.
Jag tror att en del av dem som sjukskrevs före 2008 fick permanent ersättning som medelålders vilken de lever gott på. Men saker är mer komplicerade än så. Även människor som en gång varit unga och fått aktivitetsersättning blir medelålders. Och som i ett trollslag förvandlas myndighetspersoner och andras attityder till dig för att du är en medelålders sjuk kvinna och inte en ung sjuk kvinna. 
Jag var inskriven då jag fortfarande kunde anses ung och fick uppleva attitydförändringen när jag blev äldre. Plötsligt sade samma psykolog som jag haft länge att min ohälsa berodde på hormonella störningar som jag borde gå till vc för. Läkaren jag haft länge ville att jag skulle gå till vc för min viktökning. Sedan skrevs jag ut. 
Forskning skulle antagligen inte visa attityder hos läkare och myndighetspersoner eftersom de inte skulle stå för dem, men jag kan dela med mig av dem här. Jag har ännu inte givit upp om att komma tillbaka på något sätt men vad jag däremot har givit upp om är att offentlig sjukvård och myndigheter skulle vilja och kunna hjälpa medelålders kvinnor, och om du som är yngre läser här så hoppas jag att du testar alla andra vägar innan du utsätter dig för offentlig sektor. Gör inte om mitt misstag att försöka få hjälp om du märker att du inte får det. Handläggare och vårdpersonal har favoriter som de hjälper mer än andra och medelålders kvinnor är lika impopulära hos dem som hos folk i stort. Men jag vet att jag kämpade nonstop i 15 år och nu får det räcka.