När släpper de taget om sina barn?

Barnen är barn och föräldrar är föräldrar 24 timmar ocm dagen 7 dagar i veckan 52-53 veckor om året. Och hos oss är barnen alltid välkomna. Vi har 1 krav, ring om ni vill ha middag så vi lagar tillräkligt med mat.

Prata med din partner, så hen får avgöra om din vilja/dina behov går ihop med hens föräldraansvarskänsla. Om inte, ja, då är ni fria att lämna varandra eftersom ni bor i Sverige. 

Barnen är alltid av prioritet, fråga dig själv varför du inte känner dig prioriterad när din partner svarar i telefon eller barnen dyker upp? Detta är vardag för föräldrar och man slutar inte bara för man är på jobbresa, semester eller har en barnfri vecka. Varför kan du inte känna dig avslappnad med att denna delen är en del av er tillvaro?

Låter lite som du är avundsjuk på att barnen kommer i fokus och då ska man nog inte vara tillsammans med någon som har hemmaboende barn.

För föräldrar kommer barnen alltid först.
Partner är nr 2
Det bör man inse om man blir ihop med någon som har barn

Mina barn är alltid mina barn, det spelar ingen roll var jag är, vad jag gör eller vems vecka det är. Det betyder ju inte att man sitter i telefon i timtal om man är med sin sambo på romantisk weekend t ex, men en partner måste ju förstå att barnen alltid finns där på ett eller annat sätt.

Mina barn var ganska självständiga även innan skilsmässan. De klarade mycket själva och sökte inte bekräftelse hela tiden. 
När vi skilde oss var de 16 och 18, och höll sig ganska bra till VV-boendet. Gjorde de inte det berodde det på något praktiskt. (Vi bodde ganska långt ifrån varandra - den ena närmare stan och gymnasiet, och den andra närmare vissa kompisar och aktiviteter)
De har aldrig "ringt och stört" utan att det varit något konkret de har velat fråga om. 
Jag tycker att det är viktigt att den föräldern de är hos är den som bestämmer då och den de ska vända sig till i första hand. Annars blir det rörigt med beslut, ansvar osv. Det kan lätt bli det ändå med tonåringar...

Jag går visst mot strömmen här för jag tycker att ens partner (förutsatt att man är gifta eller motsvarande, inte random flamma) bör komma först. Jag tror man gör barnen en björntjänst genom att visa att ens partner är mindre viktig än de.

Jag bor i en familj med både egna barn och bonusbarn. Ena bonusbarnet kommer hit varje dag efter skolan och hänger några timmar. Klart att de är välkomna hit. Det jobbiga är när vi är iväg själva och de då plötsligt ska höra av sig om onödiga saker, på vår bröllopsresa började ena pojken skicka sms om någon fotbollsträning och något han ville pappan skulle köpa. Där hade vi inte pratat ihop oss tillräckligt om vad som var okej och inte de få dagarna vi hade ihop.

Jag tror att barnen håller på så länge de tillåts, varför bli självständig om man inte behöver liksom? Samtidigt är det olika från barn till barn såklart. Det viktiga är väl som jag ser det att väga in allas olika behov och komma fram till någonting som båda vuxna kan stå för och sedan hålla sig till det, så det blir en tydlighet för barnen. 

Jag tycker som du!
det känns ibland som att dessa barn utnyttjar tillfället att störa hela tiden för att få uppmärksamhet. 

De vill liksom aldrig låta föräldern vara ifred med sk vuxen tid. Det är snarare de som är avundsjuka på mig än tvärtom känner jag. Jag låter dem vara men de låter aldrig pappan vara. Känner att såhär kan det väl inte hålla på i all oändlighet.

jag hade förstått om de var yngre och inte klarade sig själva, men här känns det lite som att de varje dag vill ha lite uppmärksamhet !

Du har inga egna barn va? Självklart vill ens barn ha uppmärksamhet dagligen.

Jag (inte TS, men mamma!) tycker att det är bäst om de får den uppmärksamheten i första hand från den föräldern som de är hos den veckan.

Vad man själv önskar eller tycker är rimligt, är en sak. Hur verkligheten ser ut är en annan.
Dagens barn och ungdomar skiljer sig rätt radikalt från föräldragenerationen just i att de ofta har större behov av föräldrar. Mindre behov av att revoltera och distansera sig. Är ofta mindre självständiga och mindre intresserade av resa jorden runt och andra självförverkligande projekt.
Det kan man ha åsikter om. Men, som förälder måste man också acceptera att den här generationen har dessa sidor. Och att det förmodligen är vi själva som skapat det.