Hur får ni ihop allt?

Alla tre går i skolan, så är inte småbarn. De har diagnoser som gör att det inte går att lämna över ansvaret för skolarbetet helt på dem. Den äldsta som går i högstadiet börjar gradvis kunna sköta mer och mer av det själv.
Min man är borta över tolv timmar per dag, så om vi ska kunna ha lugna helger tillsammans måste städning etc fixas under veckan.
Jag har försökt så många gånger att få till en förändring, men han är inte mottaglig. Om jag föreslår att han tar matlagningen en dag tex så får jag ett tal om varför det inte är hans ansvar.
Gällande läxor kan han hjälpa till med matten om han har ork, men resten är mitt ansvar.

Drygt två av de tolv är restiden till och från, men absolut är hans dagar för långa. Han har dock gjort klart att han inte kommer gå ner i tid så länge jag inte tjänar mer och jobbar jag mer så blir det ju ännu mindre tid till allt hemma... Jag förstår inte hur det ska gå ihop.

Han är egen företagare, så att byta jobb kommer inte på tal. Vi har råd med städhjälp etc, han vill bara inte.

Nej han har inte sparat till min pension, trots att jag varit på
om det fler gånger än jag kan räkna. Det jag fått är 3000 plus barnbidragen (som skulle gå till barnen när de behövde något. För att underlätta hämtningen i skolan måste jag också betala halva kostnaden för fritids för den yngsta med de pengarna. 

Nej, två timmar totalt, inte enkel väg. Han har sitt kontor inne i stan.

Det gör jag, men han blir upprörd och pratar runt mig totalt. Ofta minns jag inte ens efteråt vad jag försökte få fram till att börja med. Försökt skriva också, för att få en chans att prata till punkt, då säger han tex "förstår, vi pratar om det sen" etc och låter positiv, men så blir det samma sak ändå.

Han har ofta fått mig att känna det som att jag står i tacksamhetsskuld till honom eftersom jag "haft möjligheten att var hemma", som han säger och han lovade alltid att vi skulle dela lika om jag började jobba... Jag var 17 när jag flyttade ihop med honom, så jag hade inte direkt så mycket erfarenhet av hur saker borde vara och när barnen var små ville jag ju vara hemma med dem...

Det är inte släktingar på min sida, det är hans. Det är inte jobbet i sig de kritiserar, utan att jag tex ofta låter dem gå själva till och från skolan nu för att hinna med mitt jobb. Alltså konsekvenserna av att jag har mindre tid.