Hur får ni ihop allt?
Jag håller med övriga om att man löser det.
Men det är ju många som kämpar med det. Det löser sig liksom inte av sig självt.
Och har man varit hemma länge så blir det en stor förändring, kan jag förstå.
"Han" vill inte ta hjälp med städning. Men vill han då se till att det blir gjort eller det hamnar på dig?
Har du rätt att gå ner i tid, ni kanske har så pass små barn?
Hos oss finns barn från 5-16 år och det är sjukdomar, läxor, aktiviteter, kalas - you name it. Jag har helt prioriterat ner mig själv, likaså min man. Det är en bonus om man kan smita iväg på en AW eller liknande. Egentid för träning ser vi båda som prio eftersom vi inte mår bra annars men det löses oftast som transportlöpning, träna på lunchen eller ta en joggingtur när något av barnen har en aktivitet samtidigt så man är ändå borta från hemmet.
Sen är det kalender på väggen i köket med alla träningar, läxor och större prov. Vi sitter inte med de stora barnen praktiskt längre men vi är "med", påminner, ställer frågor och erbjuder vår hjälp. Bollar ämnen, läser igenom före inlämning mm.
Familjelivet tar tid. Och jag som har valt att ha barn får leva med att det inte blir så mycket socialt umgänge med folk jag valt (jag har inte valt barnens träningskompisars mammor även om de är trevliga att prata med under tiden de tränar), att många eftermiddagar och kvällar går ut på att prata igenom dagen med alla, servera en hyfsad middag, tvätta en maskin och få alla i säng.
Men man bör ha en bra dialog sinsemellan och vara överens om vad man prioriterar i både tid och pengar.
