Hur får ni ihop allt?

Ytterligare en kvinna som knäar under allt ansvar, allt medan mannen anser att han inte behöver ta något som helst ansvar för sitt egna hem och sina egna barn. 

Mannen får såklart gå ner i tid. Samt söka med ljus och lykta efter arbeten närmare hemmet.
Det funkar som sagt inte att jobba så när man har tre barn, som dessutom har diagnoser. Att dessutom neka sin fru, den som faktiskt tar sitt ansvar och ser till att allt rullar så att mannen kan jobba som han önskar, städhjälp är mer än magstarkt. 

Jag gissar att han är oerhört bortskämd och van att få sina dagar som han önskar. 
Nu är han arg eftersom du slutat att ta allt. Han tänker då rakt inte ändra något! Han har det fint som han har det.
Att neka dig städhjälp är ett straff, om du inte får hjälp kommer du inte att orka och då kommer du att inse att det var dumt att börja jobba. Så går du tillbaka till att sköta hem och barn så han slipper. 

Ta hand om dig TS. Gå inte in i väggen. Ta hand om dig ekonomiskt. Har du egna pengar på kontot så vågar man också säga ifrån på ett annat sätt. 

För att svara på din fråga: I de flesta familjer hjälps man åt. Och man anpassar sig. Man ligger ständigt efter med städningen. Middagen blir regelbundet något enkelt och snabbt. Igår åt vi alla frysta färdigrätter hemma hos mig. Man delar upp göromålen hemma. Man delar på att hämta och lämna barn, samt skjutsa dom på aktiviteter. Man delar på läxläsning. 

För man tar ju såklart ansvar. Och i en familj vill man varandra väl, man vill inte att den andra går på knäna. 

TS, kan du få stöd någonstans? Du behöver någon som är på din sida.
Du låter alldeles utelämnad till din man och hans släktingar. 

Ta kontakt med din familj, dina syskon, vänner även om ni tappat kontakten. Be om hjälp från de som kan tänkas stötta. Skäms inte på något sätt utan berätta rakt upp och ner hur du har det.

Jag förstår att han vill få det till att han har gjort dig en stor tjänst dessa år, att du har haft det så bra, medans han stackaren fått slita på jobbet. Du är "skyldig honom" för allt detta.

Han har kört på denna linje i många år, det är därför du nu inte kan stå upp emot honom och han pratar omkull dig. 
Jag kan nästan garantera att han velat ha det såhär från början. Tänk vad skönt att få ha familj och ett hem som någon annan helt sköter! Att kunna jobba som man vill utan att anpassa sig efter familjen. Det är han som haft det riktigt bra, och det är du som möjliggjort detta för honom. Han skulle aldrig kunna ha tre barn utan dig.

Du måste nu se om dig själv. Det är skandal att han inte ersatt dig mer under åren du varit hemma. 
Boka möte med banken. Diskutera vad du kan göra ekonomiskt för att inte hamna som fattigpensionär sen. 
Ställ dig I alla bostadsköer du kan hitta. 
Se till att barnen har fritids och be om hjälp om du har möjlighet! 

Fundera på hur DU vill ha det. Förbered dig i det tysta. Planera, ordna.
Meddela mannen detta kortfattat. Han kommer att köra på sitt vanliga: Vi pratar om det sen.
Eller sätta igång med att ge dig dåligt samvete och försöka förminska dig.
Men ge dig inte in i någon diskussion! Hur mycket han än försöker. Upprepa bara samma meningar och att "såhär måste jag göra nu om jag inte ska gå under psykiskt och ekonomiskt ". 

Undvik i övrigt hans släktingar så gott det går. Eller, de kanske vill komma och städa hos er och hämta barnen? Om de nu är så oroliga.