Hur får ni ihop allt?

Eftersom du har varit hemma länge gör du väl troligen det mesta i hushållet och om du fortsätter med det plus ha koll på barnen plus jobb så kommer du nog att krascha.

Om din man har synpunkter på hur du läser läxor med hans barn så får väl han göra det bättre då bara? Och har ni två barn är det för mig självklart att ni hjälper och har koll på ett barn var. Om han inte vill ha städhjälp, hur mycket städar han själv då?

För mig låter det som om din situation är konsekvensen av att ha en bortskämd eller tanklös partner som inte gör sin del, eller i kombo med att du själv tänker att du ska leva upp till alldeles för mycket saker under småbarnstiden.
--

Vi var hemma lika länge, tar lika ansvar i hemmet men städar ganska sällan. Jag anser mig inte skyldig att städa bort fler timmar av mitt liv än han, det kan världen glömma.

När barnet var litet gav jag alltså blanka sjutton i hur det såg ut hemma, att plocka leksaker då var ju lite som att sopa snö i en snöstorm. Städning hölls då till nivån hygienstädning- badrum och kök, sen får det vara lite dammigt här och där.
Jag är uppväxt med att plocka rena kläder ur en hög i en fåtölj för att de sällan kommer ner i lådorna, det stör mig inte.

Jag höll på att svimma av förvåning när jag hörde en kollega som har betydligt lägre lön säga att de betalar för fönsterputsning en gång i månaden. Jag brukar putsa fönster vart 3-4e år kanske eller när jag flyttar...

Man kan köpa det mesta till julbordet ett år, man måste inte göra precis allt pyssel hemma, de pysslar så mycket i förskolan och skolan. Man hittar 1-2 kompisfamiljer som man kan byta lekträffar med en dag i veckan och får loss några timmar till träning, extrafix hemma eller avkoppling.

Vi satte vårt barn på förskola vid 14 månader och det gick fint. En lämnade sent och en hämtade tidigt, svärmor avlastade och hämtade tidigare två eftermiddagar i veckan under ett år (för att hon 200% ville det, det var inget som vi väntade oss eller krävde). 

Vi har från starten uppfostrat vårt barn till att bli självständigt och motiverat av egendriv, d.v.s. vi har grundligt förklarat för barnet vad betygen och även kunskaperna man får i skolan ska vara bra till och hur sämre resultat begränsar ens val i livet. Och betonat att "Hur blir man bättre på något man inte kan? Jo man får lägga mer tid på det, helt enkelt". Gäller även pappor som säger att de inte kan städa eller sortera tvätten rätt eller baka lussekatter, då kommer barnet att syna deras ursäkter... 

Vi har erbjudit hjälp regelbundet men vi har i realiteten inte behövt läsa läxor med vårt barn sen femte klass, barnet tar studenten i vår.

Hade barnet haft svårt för något ämne hade jag hellre betalat för att få en riktig lärare som hjälpte det, det kan vara svårt att som förälder vara pedagogiskt tillräckligt bra och samtidigt tackla barnets frustration eller flyktförsök/önskan om att göra annat. Har man en bokad tid med någon utifrån för extraläsning blir det mindre tjafs tänker jag. Och eftersom jag har prioriterat heltidsarbete och en hyfsad karriär är det då inget problem, pengarna finns.

Så: börja mät vad ni gör i hemmet under en månad och ta en diskussion utifrån det. Timmar på städning, tvätt, antal soppåsar slängda, läxkvällar gjorda, nattningar, aktiviteter körda till osv. Fakta på bordet är det enda som räknas i den diskussionen. Jag fick göra två sådana rundor med min man (en före och en efter barn)  innan han fattade hur mycket som görs i ett hem och vad som händer när det inte görs, men sen dess tycker jag det har funkat bra.

Då får han väl byta jobb ett par år då.

Alla får göra uppoffringar när man har barn, så typiskt män som tror att allt ska vara som förut i deras ände när man har satt tre barn till världen.

Han har inte råd med städhjälp?
Han har inte ork till läxor?
Han har inte råd att gå ner i tid eller göra något åt sina arbetstider?

DU har inte råd att bränna ut dig från arbetsmarknaden för att han ska fortsätta jobba vansinnestimmar. Jag hoppas verkligen att han har kompenserat dig med pensionsinbetalningar under dina föräldraår. Risken är rent krasst 50% att han drar med sin högre pension innan ni kommer dit. Men annars är det kanske bara så att ni inte hade råd med tre barn (och de merkostnader för bostad, bil mm det medför) egentligen.

Jag tycker du ska fråga honom (neutralt och vänligt, inte anklagande) hur han tror hans vardagsschema hade blivit om du inte orkar längre utan skiljer dig och han måste ta barnen själv varannan vecka. Det kanske kan ge honom en tankeställare och hjälpa honom att inse att något måste ändras här. 

Jag blir bara så lessen över att kvinnor fortfarande år 2022 inte tycks inse att det är den som tjänar minst som faktiskt inte har råd att sitta hemma. Varje krona i pensionsinbetalning gör rmycket mer skillnad för dig än för en som redan har en bra bas och därför också kommer att bli beskattad högre.

Jag borde skicka er alla till pedagogiskt kafferep med min mammas väninnor för de sitter nu och lipar i kör över sin dåliga pension efter många år hemma, deltid  och en gubbe som antingen drog eller dog.

Det var deras eget val säger någon. Ja, men en vettig partner inser att det inte är ett bra eller rimligt val att göra sig själv till fattigpensionär för att den andre ska kunna jobba häcken av sig- man kanske kunde turas om lite mer i alla fall?

Hur kan man välja att ha eget företag som ligger 2 timmars resväg bort enkel väg? Är han inte riktigt klok? Varför har ni inte flyttat dit i så fall?

Jag har inte råd att sponsra sådana galenskaper och aldrig i livet att jag hade bildat familj med någon på de villkoren.

Min svärmor började jobba och försörjde då svärfar under hans juridikstudier. Tanken var att det sedan skulle vara hennes tur att studera juridik och ta samma examen, för hon var inte alls dum nämligen. Men då var han otrogen och den nya var redan gravid, så det blev inget av med det. Hon bröt ihop och svor och hade tre jobb i flera år för att inte släppa huset som de hade byggt ihop, men hon blev rejält knäckt där, kan man väl säga.

Min mamma försörjde pappa under hans ingenjörsstudier, de gifte sig unga och de fick mig. Men när det var hennes tur så var han otrogen (igen) och lämnade oss, och mamma fick bara försöka klara sig själv och mig på en kontoristlön istället för att plugga vidare. 

En kompis hade slarvat med studierna och förlorat sitt studiemedel. Han levde då på sin flickvän i fem år medan han dels bytte utbildning och sedan tog examen på sin nya masterutbildning. Sen lämnade han henne, men han var åtminstone karl nog att ta ett banklån (då han fått fast jobb) och betala tillbaka de pengar han hade levt upp.

Ser du mönstret?

Det där upplägget med "den uppskjutna belöningen" om man är kvinna ger jag alltså inte mycket för. Vi behöver ha en egen plan för vår ekonomi, vårt arbetsliv och vår pension. Jag tycker du ska hitta en utbildning som bättrar dina chanser och sätta en tidplan för när du ska börja plugga. Han säger ju själv att du tjänar för lite så då får han väl gå med på att du uppgraderar?