Explosiva barn - utbrott & konflikter

Hej!
Jag har två barn, 4 & 6 år. Livet med 6-åringen är allt som oftast harmoniskt och trevligt, självklart konflikter ibland men så är det ju med barn. 4-åringen däremot är en redig utmaning och har väl varit det de senaste 2 åren iaf (var väldigt lugn och glad som liten). Han är så arg och får konstanta utbrott och vår vardag kantas av ständiga konflikter. Förskolan har också uppmärksammat detta och han har väl egentligen inga kompisar.. Han är inte utredd för något men jag är helt övertygad om att han har någon form av funktionsnedsättning.

Jag läser böcker varje dag om barnpsykologi (med fokus på lågaffektivt bemötande och nära föräldraskap). Jag har fått en mycket större förståelse för varför han är så här och de strategier jag lärt mig hjälper mycket och jag kan verkligen se hur konflikterna minskar. Men jag behöver vara på min vakt 100% av tiden. Jag avleder säkert 100 konflikter/utbrott om dagen. Jag är så himla slut och jag orkar inte mer. Jag hatar allt som har med det här livet att göra. Jag hatar att jag inte ens kan gå och handla med mitt barn eller gå till lekparken utan att behöva avstyra flera utbrott. Jag hatar att jag inte kan leva ett normalt liv med min 6-åring utan att hon ska behöva stå tillbaka hela tiden för att han tar all min energi.

Jag eftersöker inga tips eller råd. Men det måste finnas fler där ute med barn med dessa svårigheter? Jag är så jävla ensam och behöver bara någon som kan förstå mig och hur vår vardag ser ut. Vänner och bekanta säger bara ?det blir bättre?... Finns ni? Låt oss höras via privat meddelande och stötta varandra i detta!

Anonym (Syskon)

Sat 19 Nov 2022 00:46

#1

Jag har ett yngre syskon med Autism och känner ugen det där med utbrott. Kan barnet göra sig förstått via prat?
Finns det en pappa i bilden?
Om det finns så går nu dela på er och göra saker med det äldre barnet. Om det inte finns så fråga släktingar om de kan göra något kul med det äldre barnet. Det kan vara att gå till biblioteket, grilla korv ute, gå till lekparken. Tror du att det finns tid för qtt läsa en bok 15 minuter innan äldsta lägger sig? Ge en massage på kvällen.

Säg även till det äldsta barnet att du förstår att barnet är ledset över att inte kunna göra saker. Tror att det är bra om barn får bekräftelse på att deras förälder/ föräldrar förstår hur barnen känner. Ver själv hur det var när qll tid och uppmärksamhet gick till det yngre syskonet. Var ofta arg och förbannad om jag var tvungen att avsluta saker jag höll på med.

Det var husfridens skull och vi syskon visste att det skulle bli ett utbrott om vi inte lät det yngre syskonet se på film, spela spel m.m
Har du testat att visa med bilder på vad ni ska göra?

Anonym (Mia)

Sat 19 Nov 2022 02:53

#2

Räcker upp handen. Jo jag känner igen mig. Min äldste var explosiv, arg och passionerad som liten. Utbrotten haglade. Jag tror att han var över fyra år innan han kunde gå hem från lekparken utan att få psykbrott.

Jag känner också igen mig i att hela tiden parera och förebygga och avleda, och hur uttröttande det är.

Min kille är nu 16 år och vi överlevde. Han är en rätt lugn, smart och sansad ung man numer, men vi ser ju att det är samma passionerade person under ytan och jag tror att ha ibland vänder ilskan inåt.

Några saker som hjälpte oss när det var som värst:
-söndra och härska. En förälder tar argbiggan och den andra tar de andra barnen, eller så anlitar man barnvakt (jag önskar att vi hade gjort det mer)
-ta vara på de gosiga, fina och nära ögonblicken. Även om dagen är full av konflikter så försök att aktivt komma ihåg kramen eller det delade skrattet.
-börja dagen med gos eller att mysa med en bok. Lite samma som förra punkt då vad som än händer efter så har ni i alla fall den stunden.
-se till att trötta ut honom fysiskt varje dag.
-karate. Få in honom på någon kampsport med lite lagom disciplin och rörelse.
-vanliga barn blir truliga av för lite sömn och för lågt blodsocker, men för min pojke var det en direkt katastrof.
-planera in pauser för dig själv. Kanske att ni avlöser varandra eller att du bara ser till att ta vara på stunden när han tittar på något barnprogram. Min son trivdes ibland allra bäst i badkaret så det badades rätt friskt medan jag satt bredvid på toastolen och läste eller på något annat sätt försökte få lite vila. Det måste inte vara superpedagogiskt hela tiden.
-var konsekvent, men till en gräns. Ibland är det bättre att vara ett föredöme när det kommer till flexibilitet istället.
-se till att skydda syskon.

Anonym (Yes)

Sat 19 Nov 2022 05:46

#3

Du har fått många bra råd, vill bara lägga till vikten av förutsägbarhet. För oss funkar det bra att ha samma rutiner varje dag, och att vi har både fysisk aktivitet, psykisk aktivitet och återhämtning. Vissa fokuserar bara på fysisk aktivitet och glömmer den intellektuella utmaningen. Sedan varierar det ju såklart vad vi hittar på för något. Det är jobbigt innan rutinerna sitter men det är värt jobbet (har varit för oss i alla fall). Lycka till!

Anonym (Mamma till två)

Sat 24 Dec 2022 06:56

#4

Jag känner också igen mig?
Ligger i sängen såhär på min äldsta dotters 5-åriga födelsedag och har ångest inför hur dagen ska bli pga min 3,5 åring.
Han blir arg för precis allt, pratar aldrig i normal ton utan skriker och härjar. Min dotter har sedan födsel varit det lugnaste barnet jag varit med om och kommer alltid i sista hand och får stå ut med så mycket bråk pga lillebror.

Jag var gravid med den äldsta och min fru med yngsta, så har alltså ingen biologisk koppling till honom.
Detta gör ofta situationen ännu värre då jag inte har samma band till honom och så ofta känner ?varför kan han inte vara som dottern??

Känner inte att jag kan vända mig till någon då det är fruktansvärd tabu att älska ett barn mer än det andra, särskilt när ett inte är biologiskt?

Jag mår psykiskt dåligt över detta och vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mig som en dålig mamma.

Anonym (U)

Mon 26 Dec 2022 09:27

#5

Jo tyvärr känns det igen. visst är man trött och ibland uppgiven.

Anonym (A)

Mon 26 Dec 2022 18:53

#6

Anonym (U) skrev 2022-12-26 09:27:36 följande:

Jo tyvärr känns det igen. visst är man trött och ibland uppgiven.

+1

Spucks

Mon 26 Dec 2022 19:28

#7

Anonym (Mamma till två) skrev 2022-12-24 06:56:35 följande:

Jag känner också igen mig?
Ligger i sängen såhär på min äldsta dotters 5-åriga födelsedag och har ångest inför hur dagen ska bli pga min 3,5 åring.
Han blir arg för precis allt, pratar aldrig i normal ton utan skriker och härjar. Min dotter har sedan födsel varit det lugnaste barnet jag varit med om och kommer alltid i sista hand och får stå ut med så mycket bråk pga lillebror.

Jag var gravid med den äldsta och min fru med yngsta, så har alltså ingen biologisk koppling till honom.
Detta gör ofta situationen ännu värre då jag inte har samma band till honom och så ofta känner ?varför kan han inte vara som dottern??

Känner inte att jag kan vända mig till någon då det är fruktansvärd tabu att älska ett barn mer än det andra, särskilt när ett inte är biologiskt?

Jag mår psykiskt dåligt över detta och vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mig som en dålig mamma.

Du är alldeles för hård mot dig själv (något som många av oss mammor har gemensamt). Att du tycker att ditt jobbigt barn är jobbig och att du önskar att han vore mindre jobbig, som ditt icke-jobbigt barn, är helt normalt, tycker jag. Jag anser att det vore väl konstig om du ansog att det är underbart när ens barn är jobbig. Inget vettig människa önskar sig att saker är svårare än nödvändig. Och det är ju inte heller bra för barnet att vara ett pain in the arse.
Det betyder inte att man inte älskar barnet. Inte heller betyder det att man älskar detta barnet mindre.

Jag har själv en biologisk dotter, som var lätt hanterad, och en icke-biologisk son som är extrem jobbig och där jag oftas tänker att jag snart inte orkar mer. Jag tänker då också oftas att jag kanske inte älskar honom som min dotter. Men det är trams. Jag VET att jag älskar honom lika mycket, för det kände jag redan innan han blev jobbig. Och så är det också enkelt för mig att känna den kärleken till min lille son, för att han är 5 år och dottern är snart 18. Så jag har mina minnen av hur det var när hon var små, men jag har inget annat fysisk litet barn som liksom direkt konkurens.
Jag tror det är "problemet" hos dig. Dina två är så nära i ålder att du, när du tänker på dem, tänker på alla känslor samtidig - inte bara kärleken utan även allt annat som frustration, glädje, tröttheten osv. - för du har en direkt "live"-jämförelse. Och då blir det såklart mer negativt som tynger på sonens sida. Men det betyder inte att du älskar honom mindre, utan kärleken blir liksom belastad av allt som tynger ner.

Anonym (Mamma till två)

Wed 28 Dec 2022 18:40

#8

Spucks skrev 2022-12-26 19:28:21 följande:

Du är alldeles för hård mot dig själv (något som många av oss mammor har gemensamt). Att du tycker att ditt jobbigt barn är jobbig och att du önskar att han vore mindre jobbig, som ditt icke-jobbigt barn, är helt normalt, tycker jag. Jag anser att det vore väl konstig om du ansog att det är underbart när ens barn är jobbig. Inget vettig människa önskar sig att saker är svårare än nödvändig. Och det är ju inte heller bra för barnet att vara ett pain in the arse.
Det betyder inte att man inte älskar barnet. Inte heller betyder det att man älskar detta barnet mindre.

Jag har själv en biologisk dotter, som var lätt hanterad, och en icke-biologisk son som är extrem jobbig och där jag oftas tänker att jag snart inte orkar mer. Jag tänker då också oftas att jag kanske inte älskar honom som min dotter. Men det är trams. Jag VET att jag älskar honom lika mycket, för det kände jag redan innan han blev jobbig. Och så är det också enkelt för mig att känna den kärleken till min lille son, för att han är 5 år och dottern är snart 18. Så jag har mina minnen av hur det var när hon var små, men jag har inget annat fysisk litet barn som liksom direkt konkurens.
Jag tror det är "problemet" hos dig. Dina två är så nära i ålder att du, när du tänker på dem, tänker på alla känslor samtidig - inte bara kärleken utan även allt annat som frustration, glädje, tröttheten osv. - för du har en direkt "live"-jämförelse. Och då blir det såklart mer negativt som tynger på sonens sida. Men det betyder inte att du älskar honom mindre, utan kärleken blir liksom belastad av allt som tynger ner.

Oj nu börjar jag gråta! Vad fint av dig att skriva så.. Får min att tänka på saker lite annorlunda. Tack!

Spucks

Sat 31 Dec 2022 11:04

#9

Anonym (Mamma till två) skrev 2022-12-28 18:40:41 följande:

Oj nu börjar jag gråta! Vad fint av dig att skriva så.. Får min att tänka på saker lite annorlunda. Tack!

Jag är glad att jag kunde få dig att tänka i lite annorlunda banor.
Det är ju så trist att så många av oss gör livet så surt för oss själva genom att hela tiden känner oss skyldiga ... i onödan. För tänk inte att jag itne kände mig skylgig när det bara var dottern, då var jag också alltid rädd att jag inte älskar henne tillräklig mycket, för jag jamförde mig med andra mammor (eller snarare med hur de pratade, jag vet ju inte hur dem kände).

Lite mer konkret nu: nu vet jag inte hur ditt barn bråkar osv., förutom det du skrev, men jag kan berätta lite vad som kom fram hitills gällande min son (som började bli jobbig lite senare än din - fast det fanns tecken innan - ungefär vid 4 år, speciell hemsk vid 4,5). Kanske känner du ju igen något av det i din son och "resultaten" man kom fram till med min hjälper det lite.
Kortfattad så var det mest att han är extrem känslig vid alla intryck, förskolan blir lätt för mycket för honom (han går bara deltid). Det har "alltid" varit så. Vad som blev värre är att det påverkade hans beteende mer och mer negativt. Dessutom kan man sammanfatta det som gäller för honom med ett enda ord: emot! Det spelar ingen roll vad det handlar om, han spjärnar emot. Inga uppfostringsknep funkar med honom. Man behöver tar till våld eller gå till gränsen till våld för att få honom att göra som han ska - tex. skiter han helt i vad man säger så länge man inte skriker. Det kvittar med vilken röst, hur bestämt, även när man höjer rösten. Man måste skrika. När det är något kroppslig (tex. drar han oftas i en) slutar han inte när man säger till och föser bort hans händer och sedan hela honom. Nej, man måste antingen skrika eller knuffa (inte fösa!) bort honom.
Sedan är det flera andra saker som är svårt att beskriva, för det är mest småsaker, men i kombination och i sin frekvens var dem extrem tärande.

Jag bestämde mig strax innan hans 5årsdag att göra en utredning, för det har blivit så hemsk under en resa att jag nästan bröt ihop.
Jag vet inte hur det funkar i Sverige med utredningar, men här (Österrike) gjorde jag vad man kan översätta med "Utvecklingsdiagnostik" - där kollar man hela barnet och se vad hen står inom alla områden. Resultatet blev att han är sen i motoriken (både fin- och grovmotoriken), vilket jag visste, och det rekommenderades arbetsterapi. Dessutom ställdes det en "misstankediagnos" Autism, med rådet att gör en utredning. Psykologen sa att det även kan vara fråga om ADD, men att det kommer att visa sig när han börjar skolan.
Gällande autism utredningen så fick han INTE diagnosen, men psykologen kallade honom för "gränsgånagre" och rekommenderade en till utredning efter ett år. Så det är nog något åt autism-hållet i alla fall (speciellt eftersom han betedde sig helt annorlunda under utredningen än vad han brukar göra, även psykologen var förbryllad eftersom hon samtalade innan med kollegan som gjorde den första utredning).
Vid arbetsterapin hade han två timmar där terpeuten kollade vad som är "fel" och framförallt varför. Och här blir det lite intressant: jag visste ju att han var lite långsam, men det oroade mig aldrig för han utvecklades ju, det gick framåt jämnt. Vad jag inte visste var att hans problem till stor del beror på brister i kroppsuppfattningen. Han "känner" sig inte riktig som han ska. Det fanns tecken på det sedan långt tillbaka, som jag nu ser i annat ljus, men som jag innan jag fick den informationen inte såg som problem. Det jag märkte var tex. att han alltid varit väldig okänslig för temperaturer. Jag tyckte enbart att det var ju smidig att man inte fryser eller svettas så lätt. Ett annat tecken var att massager med "vanlig" styrka känndes kittlande för honom. Han vill ibland att jag krafsar honom på ryggen, men riktig hårt. Skulle jag göra det så hårt som han ville, skulle han ha sår på ryggen!

Varför det är intressant: som tur är hade jag samtalet om resultaten med arbetsterpeuten INNAN avslutningssamtalet med psykologen. Psykologen frågade mig såklart om vad arbetsterapeuten sa och var inte förundrad. När jag vi sedan pratade om sonens beteende och hur jag ska göra, var hon inte alls förundrad när jag berättade om "våldet" jag måste använde för att komemr någonstans med honom. Hon sa att jag inte gör något fel - uppfostringsproblemen beror troligen till stor del på hans problem med kroppsuppfattningen och det lär bli betydlig bättre när han väl började arbetsterapin (och så har vi ju fått många tipps om saker man kan göra hemma för att stödja det).
Hon sa att pratar man normalt med honom eller rör honom normalt (tex. fösa bort hans hand om han drar i en), når det helt enkelt inte fram. Visst hör han (det är inget fel med hans hörsel) vad man säger till honom och visst känner han att man föser bort hans hand, men budskapet registreras inte i hjärnan för signalerna är så svaga (för honom, inte för en "vanlig" människa).
Det var en extrem lättnad att höra det, för nu har jag hopp om förbättring och kan jobba aktivt med det.

Eftersom det skadar aldrig med aktiviteter som man gör inom arbetsterapi (det handlar ju bara om hur man gör med kroppen), är det ingen fara att göra det med ett "frisk" barn. Man kan inte göra fel. Så jag rekommenderar att kolla upp lite om kroppsuppfattning hos barn och se om du känner igen något i din son. Om du gör det (och också om du inte gör det), kan du ju börja med att införa några av de saker som rekommenderas i era dagliga liv, även innan du gör en utredning. Det kan aldrig skada, men kanske hjälper det.

Explosiva barn - utbrott & konflikter

INNEHÅLL