Hej
Jag och min fru har haft problem länge, flera år. Främst bristande sexlust från hennes sida, som också främt tidigare genererat i mycket konflikter och frustration. Nu ska vi till en terapeut omca en månad, jag funderar på om vi skulle prata lite om vår relation innan besöket
Bör jag undvika det? Inte ställa så mycket kritiska frågor? Eller vara krass helt ärlig med var vi jag står? Eller bara vänta tills besöker och hålla låg profil (gilla läget)?
Fråga dig varför ni stannat med varandra i så många år om det nu varit dåligt och kärleken inte längre finns kvar.
vissa saker går inte och rädda med terapi och det låter lite som ni tar hjälp många år för sent.
Dock kan kanske terapin hjälpa er att få ett avslut och inse att det finns ett liv på andra sidan.
Fråga dig varför ni stannat med varandra i så många år om det nu varit dåligt och kärleken inte längre finns kvar.
vissa saker går inte och rädda med terapi och det låter lite som ni tar hjälp många år för sent.
Dock kan kanske terapin hjälpa er att få ett avslut och inse att det finns ett liv på andra sidan.
Jag håller med - använd er av terapeutens professionella sätt att leda samtalet, det blir bättre än att ni ska försöka hitta ett bra sätt att samtala på egen hand nu. Har det funkat dåligt hittills är förmodligen inte förutsättningarna bättre nu.
En duktig terapeut kan verkligen göra jättemycket för er i er situation.
Se det som en styrka hos er båda att ni tar gemensamt ansvar för relationen att ni tar professionell hjälp.
Ni vet inte var det kommer sluta men förändring och rörelse är alltid positivt när det låst sig.
Jag har egen erfarenhet av lång relation där det var lång svacka - men det blev till slut bättre!
Återkoppla gärna här i tråden om du känner dig bekväm och trygg med det hur det går för er.
Lycka till!
Det är förstås trevligare med peppande kommentarer och känslan att vara på en resa med den man älskar. Men tyvärr kan det ju vara så att signatur "Anonym - kommunikation" kommer ha rätt och jag har svårt att ta beslutet att separera. Varför? Förstås för att något fint ändå finns kvar trots allt trassel. Det finns förstås många nyanser som inte framträder i ett sånt här inlägg på "familjeliv".
Tänk att så många män orkar gnälla över sina fruars bristande sexlust!
Varför kan man inte acceptera att ens partner inte längre vill knulla?
Är det något mer man absolut inte får ändra på för att mannen inte ska tjura ihop som ett småbarn?
Om man inte ska har något samliv med sin partner varken på kort eller lång sikt kan man väl lika gärna skaffa en massa trevliga vänner. Varför vara gift om man inte ska vara fysiskt nära. Det är väl inte ett tecken på en välfungerande kärleksrelation?
Tänk att så många män orkar gnälla över sina fruars bristande sexlust!
Varför kan man inte acceptera att ens partner inte längre vill knulla?
Är det något mer man absolut inte får ändra på för att mannen inte ska tjura ihop som ett småbarn?
Tänk att så många män orkar gnälla över sina fruars bristande sexlust!
Varför kan man inte acceptera att ens partner inte längre vill knulla?
Är det något mer man absolut inte får ändra på för att mannen inte ska tjura ihop som ett småbarn?
TACK Bizz för ditt perspektiv!
Är det någon som har någon annan input får ni gärna skriva. Men undanbedes kommenarer i stil med den Bizz skrivit. Ser inte hur den skulle hjälpa mig.