Storasyster trycker ner lillebror:(

Säg till varje gång det händer, Var konsekvent
Är ni två föräldrar när ni åker någonstans så bestäm i förväg att en av er talar med dottern och promenerar iväg.
Separera barnen ett tag framöver, En förälder tar hand om pojken den andra gör något med dottern

Det är ju redan så vi måste göra. Varje gång det händer så säger vi att så får man inte säga till någon. Det är inte snällt. om du inte kan vara snäll och trevlig kan du gå härifrån. Det slutar ju ofta med att hon börjar skrika och så är alla dumma i huvudet plötsligt. Det här har pågått i alla år. det blur bara inte bättre

Sära på dem?
Om lillebror ska iväg på något så kan den andra föräldern göra något med dottern?

Jo det är väl så vi måste leva. Vi äter redan på olika tider eftersom det alltid blir dålig stämning när dottern sitter med sonen vid matbordet. så han får alltid äta först och hon efteråt. Det går ju inte att sära på dem hela tiden förstås eftersom vi lever under samma tak. Detta är inte bara saker som händer när vi är ute. Utan det sker konstant hela tiden och jag blir bara så uppgiven att snart vet jag inte vad jag ska ta mig till. 

Har hon någon funktionsnedsättning eller är hon en riktigt sur tonåring? Men med tanke på att du skriver att det alltid varit så mellan syskonen så undrar jag om hon var så negativ som litet barn också innan han föddes eller om hon inte klarade av att få syskon och behöva dela er uppmärksamhet? Blev hon inte alls glad att få en lillebror ens från början när han var bebis? Förberedde ni henne på att det skulle komma ett syskon och vad det skulle innebära av fördelar och nackdelar för henne?

Prata allvar med henne igen, klart man försöker vara konstruktiv och ge logiska konsekvenser men annars ta inte med henne på saker som är viktiga för lillebror och ta bort hennes privilegier som eventuell månadspeng, mobil och liknande om hon missköter sig. Om hon är 16 så antar jag att hon går första året på gymnasiet. Bara 2,5 år kvar då och sedan får ni förbereda så att hon kan flytta till egen bostad direkt efter studenten och då får ni verkligen satsa på att boosta lillebrors mående. Han kommer ju att få många år hemma med er utan henne sedan, bara ni skyddar honom från henne tills hon flyttar om ni inte lyckas få henne att ändra attityd. 

Om detta inte är något nytt problem, och om hon inte har någon form av diagnos så grundar sig detta kanske i hur ni bemött barnen då de var mindre. Det är å andra sidan lite sent att göra något åt nu. Så det enda ni kan göra, är det ni redan gör. Försöka dela på familjen så mycket som möjligt. Sedan kan det också vara värt att se till att tonåringar äter och sover som de ska. För de behöver ju massor av den varan, men blir lätt extra kinkiga om de inte fyller de behoven.

Helt ärligt så är det bara att göra av sig med ungen. Låt henne bo med morföräldrar eller liknande i ett par månader, gjorde samma och det gjorde under för dynamiken i familjen. Hon är redan 16 år och det är som man säger, man kan inte lära en gammal hund att sitta.

Hon är 16 år, då är man gammal nog till att kunna svara på varför man beter sig på ett sätt.
Har ni suttit ner och pratat med henne, frågat varför hon talar så till honom? Det måste ju finnas någon känsla eller underliggande orsak till det, eller så är hon bara fruktansvärt ouppfostra - i brist på bättre ord.

En nästan vuxen tjej som beter sig på detta sättet mot ett barn och några här tycker att man ska "förklara" för tjejer att man inte får göra så? Det är inget förskolebarn, tror ni inte att man borde veta hur man beter sig mot andra när man är 16? Jag antar att dottern inte har något handikapp eller en grov diagnos, för då hade TS nog nämnt det.

TS: jag skulle aldrig accepterar ett sånt beteende! Du måste skydda din son från att jämt blir utsatt för detta. Vad tror du det gör med honom att i sitt hem jämnt bli behandlat som en värdelös skithög?
Jag hade sagt till min dotter att jag inte längre tänker att se på hur hon mobbar och trakasserar min son. Gör hon det en gång till, får hon flytta.

Jag har sagt något liknande till min dotter som är 17 för ungefär ett halvt år sedan. Nu är hon inte medveten elak mot sin lillebror (som är 5), hon älskar honom djupt, men hon är jämt stressat över allt möjlig, för hon är en perfektionist. Och när hon är väldig stressad blir hennes humör inte den bästa och då går det lätt ut över min son. Jag tvingade henne att boka en tid hos skolpsykologen för att få hjälp med att hantera sin stress och så informerade jag henne att detta beteende mot min son slutar från och med nu, annars får hon flytta ut. Även om jag har viss förståelse för hur hon känner sig (sonen är ett rätt jobbigt barn oftas), så går det helt enkelt inte att ett barn bli behandlat på detta sättet.
Och hos er är det tydligen betydlig värre, din dotter är ju medveten elak mot sin lillebror. Hos er handlar det uppenbarligen inte att det är för mycket för din dotter och hon har svårt att hantera alla krav plus familjelivet, utan hon låter som en elak mobbare. En jävla skitstövel helt enkelt.

Är ju också viktigt att ha med dagens unga är från en helt annan generation, med helt andra förhållningssätt, erfarenheter, prioriteringar och uppväxt än exempelvis "generation x" som jag själv tillhör.
På vissa sätt är de ofta mognare, på andra sätt omgonare. Något som tycks viktigt är familjen. Man är gärna hemma och umgås med den, på ett sätt tidigare generationer inte velat. Därför blir det då viktigare att man får det att fungera.

Mitt råd till er är att kontakta socialtjänsten och be om hjälp. De kan plocka in allt som behövs här - samtalsstöd till dottern eller er eller sonen eller kanske till och med avlastning? Om hon alltid terrar sin lillebror så här, så kan de hjälpa till att skaffa hjälp för att hon ska förstå hans behov. Kanske behöver hon vara "i fred" så att de kan koppla in en stödfamilj där hon kan hänga under helgerna? Socialtjänsten är grymt bra på det här - om man själv ber om hjälp.